beroende avlösning

Dessa 37 veckors scheman med fyra veckor bas planering. Tro mig, det blir inga 37 timmars veckor. Två av dessa fyra veckor arbetar jag sex dagar av sju. Den tredje med fyra dagars fullt ös med kvällspass på agendan. Första veckan på schemat arbetar jag endast tre dagar. Den veckan passar jag på med lite semester. Det blir ingen större förlust i semester banken och de hinner inte sakna min arbetsinsats då tre dagar brukar kunna lösa sig med vikarier och kollegor som gärna arbetar extra. 

Igår talade jag med en god vän. Vi träffades på en dejting sida för några år sedan men denna flitiga man har visat och bevisat att det inte är bekräftelse behov från hans sida han vill påvisa. Vi pratar inte ofta men samtalen blir kvalitativa.  Han beskriver mig som en speciell person som han har svårt att släppa taget om då han låter sig inspireras och förundras över mina förmågor att kämpa. Igår anförtrodde jag honom något jag gått igenom den sista veckan. Han frågar mig hur jag känner. Jag svarar praktiskt och logiskt och har inte riktigt funnit mig i känslan än. Det är vanligt med mig. Jag kan må konstigt sedan frågar någon mig hur jag mår. Oftast någon som sett mig gå i min likgiltighet. När jag landat i frågan av någon som känner mig brukar jag komma underfund med ett och annat. Idag har jag funderat och funderat. Förmåga att kartlägga känslor är som att måla en tavla. Oftast syns inte resultatet direkt utan det skapas under projektets gång. Dessa konstverk lät jag mig inte måla förr då jag fastnade i mina missbruk. Det har blivit en del konstverk skapade det senaste året. Konstverk till självkännedom med mera. Den sista veckans konstverk landar i förlåtelse. Hur jag bearbetar och förlåter för att jag ska kunna fortsätta livet utan bitterhet. Bitterheten gör oss bara olyckliga. Men är jag förlåten av någon eller har det bara funnit sig i en acceptans till mitt beteende kring missbruket? Syns det vad jag förvandlas till? Syns min förvandling som jag känner eller är det bara jag som ser och känner det? Min vän säger att det märks. Med bloggen säger han att jag förvandlas och utvecklas. Han tycker att bloggen är något starkt från min sida, att våga blott lägga mig själv och mina känslor. Han beskriver mig som en klok och intelligent person. Det är jag väl tänker jag. Jag är stolt över min blogg. Lite stolt över mig själv också faktiskt. 

När jag befann mig mitt i missbruket hade jag svårt för ett nej. Det var mitt ego som var så besatt av bekräftelse behov. Missbruket kidnappar inte bara hjärnan. Det kidnappar din självkänsla, självförtroende och din självbild. Det var en tid sedan jag fullständigt vågade lägga alla korten på bordet för någon. Utan missbruket med i bilden. Det var bara jag. Den bekännelsen frigjorde mycket av mina nyfunna sidor om mig själv. Det är viktigt att låta sig växa med sina nya upptäckter med sig själv men vi har också ett ansvar för andra. Det är inte bara att köra på för sin egen nykterhet och nyfunna frihet. Vi har ett ansvar att också låta omgivningen ta sin tid och utveckling med dig. Familjen behöver sin tid för att smälta ett och annat. Det går inte att ta för givet att de ska vara nöjda och glada för att jag kommit på rätt spår. Familj och omgivning behöver också bearbeta mitt beteende. Det fanns en tid min familj ständigt gick på högspänn för de visste aldrig när och om jag själv eller sjukvården skulle höra av sig om var jag var eller hur jag mådde. Detta är viktigt att minnas, denna tid var inte lätt för dem heller. Jag har förstått med tiden att jag är älskad och omtyckt av så många att skulle jag försvinna hade det påverkat så många liv. Jag skulle förstöra så mycket. Jag har fortfarande bristande livsglädje vissa dagar men kommer ihåg att jag måste härda. Mitt i missbruket brukade jag inte göra det. Jag drack och spelade för att sedan hitta på något för att dö och sedan ångra mig i sista minuten. Detta påverkar familjen outhärdligt mycket. Jag förstod inte detta då för jag förstod inte mitt eget värde. För var dag som går kommer jag på mer och mer om hur mitt värde påverkar min omgivning. Jag har en pensionär på mitt arbete som förmodligen skulle saknat mig mycket om jag inte fanns för hen längre. Ofta får jag höra av kollegor hur saknad jag är av hen när jag inte är där. Hen säger ofta att du har bra kollegor med men du är så rejäl, Linnéa. Tack fina människa! Du har varit till stor påverkan för mig att förstå mitt värde som människa och medmänniska. Det finns en anhörig till en annan pensionär som  är lycklig att se mig. Ni betyder så mycket för mig. Kom ihåg detta. Balansen mellan profession och medmänniska är inget som påverkar ändå även om det skulle verka så. Det är också något jag fått ha i åtanke som gjort mig starkare med mitt sätt att tänka om mitt värde. Jag har växt med mig själv och omgivning. 

Jag kan få för mig att människor som inte känner mig tar mig för givet, att jag är lättlurad. Jag tänker att folk tror att jag är så desperat efter pengar och framgång att jag skulle gå på vad som helst med vem som helst. Så har det varit. Likaså som att folk tror jag supit och spelat bort mina sinnen så fullständigt att jag inte heller förstår mitt egenvärde. Där har många fel om nu så är fallet att de tror så om mig. Jag får ödmjukast påstå att livet har lärt mig ett och annat. Många gånger den hårda vägen. Jag är en god människokännare. När jag stöter på personligheter som verkar tro sig ha egna friheter att ta mig för givet märker jag det ganska snart. Är det fysiska möten kan jag bemöta det med hövlighet och vishet. Är det digitalt har jag nu förstått att jag är ingen annan än en skapad bild av åskådarens ögon och hjärna. Givetvis ges det utrymme för detta då jag delar med mig om så mycket här i bloggen. Jag skriver hur jag mår och känner. Nån gång rakt från hjärtat att jag verkar helt obalanserad i sinnet. Många gånger till mina sinnes fulla bruk. Men det är ju det allt om återhämtning handlar om. Det senaste året har varit en riktig berg och dal bana och det kommer förmodligen fortsätta så fast med karusell fart istället är min förhoppning. Känslor på topp som sedan kan upplevas suicidala nästa dag, hoppas jag kan bli mer vågräta i framtiden. Men för den saken skull är jag inte mindre medveten om mitt värde. Generellt sätt är jag nu rätt ok i jämförelse med hur det var för ett år sedan då jag minns så väl hur jag tog sista fyllan innan jag skulle till vårdcentralen för en samordnad individuell plan med mina inblandade vårdkontakter. Då hade jag varit på psykakuten och fått till mig att det kommer göras en anmälan om lagen om vård av missbrukare till kommunen jag tillhör. Kommunen kunde inte erbjuda mer än öppenvård och bo på behandlingshem var inte aktuellt. Hade det blivit aktuellt med behandlingshem hade jag stått inför nya rutiner efter hemgång som möjligen kunnat leda till återfall. Jag ville behålla mitt jobb och inkomst och bestämde mig för att den ända person som kan göra något åt detta är jag själv. Det var ett klokt beslut nu när jag tänker tillbaka nästan ett år efter. Med nykterhet och utan missbruk skulle jag till att bli mycket visare och vackrare med bättre självkännedom och självkänsla i kraften att jag kan klara av detta. 

Livet har bestått av varannan dags arbete och kommer göra fram till den 8 september. En kollega ville byta tur för fritidssysselsättning. Jag ställer upp! Oftast. Med övertid och kvalitativ sömn blir det goda resultat. Dessutom chansade jag på en veckas semester nära på i sista minuten och fick en hel vecka beviljad. Underbart! Det blir en tur norrut för att besöka barnen och det förra livet. Lite som att känna efter om det verkligen är så saknat eller om det mest bara är barnen. Inte så bara förvisso. Mina barn är är det bästa som finns!

Ibland hade det underlättat om livet hade facit till vissa delar. En Ikea beskrivning hade varit perfekt för då hade det ändå getts möjlighet till egna analyser. Jag kan bara inte släppa tanken om att flytta upp i landet till mina barn. Rent miljö mässigt trivs jag i ljuva södern. Det känns som att jag befinner mig nära kontinenten. Uppåt landet där jag levt i nästan 20 år är det mest berg och skog. Vintern brukar erbjuda på mer vinterlika landskap än vad det soliga södern erbjuder. Här är det oftast regn och när snön faller ligger den inte länge. Det är rätt bekvämt. Senast idag ringde sonen och önskade vägledning. Om jag haft facit hade jag vetat om det skulle gjort någon skillnad med min närvaro eller ej. Jag har även tänkt på min arbetsplats jag lämnade för att flytta. Den saknar jag med . Det kommer gå över kanske. Det är mycket små detaljer på jobbet som gör det stort i mitt sinne att jag känner det lite trögt på jobbet. Det kommer förmodligen också att släppa. Allt handlar om inställning och attityd. 

Dagarna kommer och dagarna går. Jag känner mig mer och mer likgiltig och vet inte hur jag ska vända spiralen. Jag trodde jag tagit mig ur min svacka jag känt av sista tiden men den känslan verkar göra sig påmind lite titt och tätt. Jag behöver en förändring på ett eller annat sätt men en lagom förändring, då risken är stor jag flyr från mig själv om det händer för mycket. Jag har gjort det allt för många gånger förr. Denna årstid är klassisk för detta fenomen. Nu närmar sig årsdagen för nykterhetsrörelsens nya årsdag.  Den 16 september har jag varit nykter av alkohol i ett år. Kanske jag skulle prova på ett AA möte? 

I söndags blev det en mindre produktiv dag. Lite blev gjort då jag fick arbetat in lite övertid. Det uppskattas lika mycket för verksamheten som för min budget. Eftermiddagen skulle spenderas med familjen då min dotter var på besök. Jag var på väg hem från arbetet och fick migrän känning dessutom var jag hutlöst trött då jag lyckats ligga sömnlös natten innan. Jag kom hem och la mig, vaknade och blev brutalt påmind av mitt fertilitets organ. Då föll allt på plats. Till kvällen lyckas jag somna så fort jag lagt huvudet på kudden. Jag brukar hinna med en film eller dokumentär varje kväll. En rätt bra rutin tycker jag. Idag har jag arbetat. Så mycket att rasten blev ett minne blott. Det positiva med att inte hinna med en ordentlig rast blir att jag äter inte mer än nödvändigt. Det har visat resultat på vågen med fyra kilo minus. När jag märker resultat på vågen känns det inte lika lockande att äta något onyttigt. 

Det finns inom återhämtning tids mallar. Fyra veckor, tre månader, sex månader och ett år. Kanske fler, jag minns inte. Dessa epoker kommer med sug och tankar jag helst vill vara utan. Men de behövs för ytterligare självkännedom och eftertanke. Idag är det precis elva månader jag är nykter från alkohol. Mitt spelande har jag ingen tidsram på för jag brukade bli lika besviken efter varje återfall ändå att jag lagt focus på alkoholen. Jag är spelfri men vet inte hur länge. Demonerna säger åt mig att stoppa spärr appen i min telefon för att kunna spela den 25 augusti. Jag står emot. Bara för en så enkel detalj som att min chef beviljade övertid då den ekonomiska ersättningen skulle komma i september, så fick jag en dräglig månad då jag varit sjuk några dagar. Jag får lite av övertiden i augusti och jag har då pengar kvar efter att räkningarna är betalda. Det händer nästan aldrig. Som jag framfört innan så har jag en mycket barmhärtig far som förser mig med mat och annat. Nu kan jag tanka själv! Känns fantastiskt att bli mer och mer självständig. Detta också för att jag inser att mina krediter jag lyckats rulla runt inte kommer att lösa sig av den lilla räddning jag försökt med. Det får gå vidare. Jag måste leva och må bra. Jag märker otroligt stora resultat av mina skulder som blir mindre och mindre. Att tre krediter till går till kronofogden förlänger bara mitt medlemskap med sex månader ungefär. Min kreditvärdighet har jag vant mig vid att leva med. 

Ikväll har jag sett på dokumentär. Den heter så som rubriken säger. Den handlade om en kille som suttit 18 år i fängelse då han mördat en man på gatan. Gäng relaterat. Han beskriver sitt liv och sin tid i fängelse genom sin konst. Han är musiker och har skrivit fantastiska texter. Det är förvisso rap men väldigt djupt och verklighetstroget. Han beskriver sin personliga utveckling som människa under tiden han sitter av sitt straff. Han lär sig förlikas, förlåta och förlåtas. Ett citat jag bär med mig; Mina brister förminskar inte det goda i mig. När jag lyssnade av och in vad han hade att lära ut gjorde jag upptäckten med mig själv. Att även så se detta budskap i andra gör mig mycket mer ödmjuk till livet. Han satte så fina ord på hur jag vill leva och lära av mitt liv.  Jag märker detta dagligen i mitt arbete med de äldre jag bemöter även så yngre. I den tid som kommer har vi i hemtjänsten större utmaningar framför oss då de finns mer psykisk ohälsa hos våra pensionärer även så fler sjukdomar som livet inte kan härda utan att livet släcks allt för tidigt. Återigen har jag funnit mer ödmjukhet till livet. Det var trots allt bara ett år sedan jag önskade livet ur mig men ser nu så lyckligt lottad jag är som faktiskt får leva. Detta liv vi fått ska inte tas för givet. Dagligen kan vi höra och läsa om hur mänskligheten dör ut på grund av krig, svält och etnicitet. Det är högst oroväckande i min värld att vi inte får leva med lika förutsättningar för att vi formulerar livsåskådning på så olika viss. Dokumentären skildrar även dessa perspektiv genom hudfärg och revir. Av mannen till historien skapades en artist. JJ`88. Se dokumentären och lyssna sedan på musiken. Han ger perspektiv på ett sådant poetiskt sätt. 

Det har varit några veckor med humöret i botten. Nu börjar jag återfå kontrollen över mitt sinne. Jobbet har krävt mycket av mig den senaste tiden. Det har varit stressigt. Det är så i den verksamhet jag arbetar. I måndags flöt allting på bra förutom att bilen jag körde havererade. Tur jag var inne i samhället. Jag gjorde allt. Jag brukar vara kreativ vad det kommer till bilarna på jobbet. Det är vanligt att det är nån lampa som lever sitt egna liv. Dessutom elbilar. Vanligt med elfel. Ha! 

Tanken var att jag skulle träffa en gammal vän från förr men insåg rätt snart att jag är ingen marionettdocka. Under några års tid har jag haft kontakt med en person som jag också träffat på tu man hand. Kontakten har varit upp och ner. Sist vi sågs drack jag en mängd alkohol för att döva känslorna. Jag har varit hejdlöst förälskad i denna människa. En sak har jag lärt mig. Det är en stor skillnad på vad man känner och hur det kommer kännas när en blir förälskad. Jag har ständigt levt i hoppet om att personen skulle ändra sitt ställningstagande då det inte var aktuellt med något seriöst i åtanke för denna individ. Hoppet är det sista som överger människan och så har jag levt en tid. Inför vårt planerade möte tog jag en rejäl funderare och bestämde mig för att jag inte borde träffa denna person igen av ren självbevarelsedrift. Jag har dessutom sagt hur jag känner för denna människa men ändå kommer denna människa åter. Bara det känns ju ytterst ansvarslöst hos personen i fråga. Jag bestämde mig i detta fall och andra för den delen att jag är ingen marionettdocka.  Givetvis är det en mycket snäll och omtänksam man. Hans syfte har heller aldrig varit att såra mig. Däremot har jag trott att jag skulle kunna leva med känslan att det är bättre med nått än inget då jag hela tiden förstått att det inte kommer bli något varaktigt mellan oss. Efter att ha förmedlat mitt återbud till träffen och anledning var vi båda överens om att inte ha någon ytterligare kontakt. Det kändes först bitter och ledsamt men efter att ha sovit på saken och tagit mig en runda funderare igen så känns det skönt. Jag känner mig lättad.