beroende avlösning

Regn tunga skyar ligger över landskapet jag befinner mig i med två soliga dagar till historien. Idag började jag längta efter snön. Det händer inte ofta. Snö är praktiskt olämpligt men ack så vackert. 

Klicka här för att lägga till text.

Dagar av flytt från ett landskap till ett annat är klart. Nu är det bara installation av bohag kvar. Mina barn hjälpte mig och packa upp och fixa med möbler igår kväll. 

Vilka tider livet ger mig och mina nära. Igår var tanken att jag och far min skulle gå på begravning då min pappas svägerska och mina kusiners mamma lämnat jordelivet. Så blev det inte. Istället fick jag köra pappa till sjukhus då hans långtids EKG fick underkänt. Bara tidsfråga innan gubben trillade ihop. Farsan blev inlagd för övervakning av hjärta och ny dosering av läkemedel. Gubben är för lugn så pulsen blir för låg samtidigt så stressar han upp sig och får för hög puls att det blir lika farligt med låg som hög puls. Givetvis beror detta inte enbart på stress med mera. Hans hjärta och puls får och göra ändå. Inte nog med detta. Han har förmaksflimmer med. En pacemaker hade nog hjälpt men det vill läkarna inte placera en. Jag antar att helheten påverkar beslutet till detta. 

Igår inföll dagen av två års nykterhet. Dagen till ära firades med två vänner som blivit trio med mig. Det blev ljuvlig hamburgare på restaurang och sällskapet av dessa två. Efteråt överraskades jag med en present. Ingen dålig gåva! Jösses vilket paket! En hel present påse lika stor som en vanlig pappers påse fylld med godis. Bland allt godis fann sig en glasburk med lock som minne. Glas burken ska komma till användning men oklart vad än. Godis är inte lönt att lägga i burk, det brukar ta slut så fort ändå. Det var godis av mina favorit slag som den röda påsen Polly och Marianne. Mums, vad jag ska äta gott. 

En runda på åsen var planen i söndags. Så blev det inte. Hunden och jag blev hemma och hundens ägare tog bilen till sitt kalas. Jag fick streck sett en serie och strukit hund ägarens arbetskläder.  En busschaufför med glatt humör ska inte bara vara glad utan också välklädd. 

Det närmar sig med storm steg. Om en månad flyttar jag. Samtidigt som jag ser fram emot det känns det ändå lite vemodigt. 

Den 17 Augusti var mitt senaste inlägg. Varför? Jag har inte haft någon lust för att skriva. Jag har upptäckt flera insikter med mig själv och min omgivning men har inte känt något behov av att skriva ner detta. Jag har istället terroriserat far min och fått mer klarhet i ett och annat med min terapeut. 

Helgen som varit gav mig den stora äran att få vara hundvakt under lördagen. Den nio åriga donnan verkar nöjd med mitt sällskap så som jag var av hennes. För denna vovves människor blev det en minnes full dag med familj och släkt. Inte för att jag umgicks med hunden men för att de kunde utföra sin familjeaktivitet obehindrat då vovven kunde stanna hemma med mig. Vi hade det super mysigt och de hade trevligt på sitt håll. Härligt att kunna ställa upp!

Veckan som gått har jag inte varit tuff. Med infektion i kroppen fick det gå ändå. När fredagen kom och jag var ledig tog jag slag i saken och ringde vårdcentralen. De vet sin grej och jag vet min diagnos så något extra besök till doktorn behövdes ej. Receptet skickades till apoteket så jag kunde halta dit och hämta ut mitt penicillin. Urinvägsinfektion. Vad annars!? Länge nog gick jag med mina symtom då jag inte vill ta en hel karensdag för detta. Hade jag vetat att det gick lätt över telefon hade jag tagit tag i det tidigare. Nu kan det bara bli bättre. 

Helgen som gick flög förbi, snart är det tid för en ny helg. Min lediga dag ägnade jag med en vän vars hund fyllde år. 9 års kalas. Det var härligt! Jag träffade människor som jag bekantat mig med online. Plötsligt stod där en kvinna och säger att hon vet vem jag är. Vi följer varandra på sociala medier. Det var ett fint kalas och en lycklig hund. 

Denna vecka har minst sagt varit fartfylld. Mitt mantra med begreppet: Det finns inga problem, bara lösningar , har varit ett signum åt mitt fördärv med mitt samarbete med tiden. Ofta tänker jag, det går fort det gör vi lätt. Javisst! Sedan ingår lite rehabiliterande förhållningssätt vilket innebär att medborgaren ska göra så mycket som möjligt självständigt. Där står jag och ser hur klockan tickar och försöker scanna av rummet för något jag kan serva med istället.