Sista veckan har varit ringrostig. Min höft vill inte följa med i gång tekniken. Det brukar hänga i nån vecka sedan blir det bättre igen. Det ger mig bristande livslust och jag känner mig otillräcklig. Jag är inte otillräcklig. Bara i måndags då jag fick bli hemma från arbetet då jag inte kunde annat än ta mig ur sängen och umgås med pappa. Jag tog mig en tur på min cykel på plats i min vrå. Ont gjorde det men det ger resultat. I tisdags var jag på benen igen för en rutinmässig vardag.
Livslusten brister men kraft och engagemang finns så livet ska bevaras dock med mer mening. Min mening är ett ständigt sökande som för så många andra. Just nu är det fokus på vardagen för att sedan komma iväg norrut till mina barn i början på Juni när det är tid för makeover, familj och vänner.
I måndags tog jag mig tid för en och annan vård kontakt då jag tycker det gör onödigt ont i höften samtidigt som mitt fertilitets organ nästan alltid har åsikter om sin existens. När jag dessutom hittade en knöl där det aldrig funnits något liknade innan blev jag lite orolig. Jag blev råd till behörig specialist för egen remiss. Egen remiss skickades och ganska snart kom svar. De skulle höra av sig inom tre månader så som vårdgarantin föreslås. Då blev jag lugnare. Ansåg inte dessa att det var mer akut då kan det inte vara något allvarligt. Smärtor som dessa brukar vårdcentralen skriva ut antibiotika för urinvägsinfektion. Men då skulle jag haft kronisk urinvägsinfektion. Nog om sjukdomar!
Ni som läser och följer mig i livet genom vardagen, har säkert märkt att jag varit lite ur spår. Jo så är det. Det känns som en berg och dalbana i sinnet och jag vet ibland inte hur jag mår eller hur jag ska bete mig. Ofta är jag glad men när det sätts på sin spets då jag ska förmedla budskap kring min ståndpunkt med mera, upplever jag själv att jag inte hittar orden. Jag har inte blivit rädd för att säga vad jag menar och tycker men upplever oftare kortslutning i hjärnkontoret.
För länge sedan läste jag en artikel i Illustrerad vetenskap om dessa fenomen som tunghäfta och mindre tillstymmelse till intelligens. Tydligen något vetenskapligt bevisat fenomen då människor tenderar gå upp och ner i sinnet och därmed äga perioder på bristande intelligens nivåer. Det finns människor med kronisk variant av låga nivåer av intelligens om dessa framkom inte något av i artikeln. Mamma brukade säga det om folk som betedde sig mindre framgångsrikt att de var förmodligen bara dumma och det kan vi inte klandra folk för. De kan inte hjälpa det.
Nu med mina 44 landskamper så förstår jag begreppet bättre. Ingen är dum eller mindre intelligent. Vi är olika människor med olika värderingar med egna resor genom livet att hantera. Jag beter mig dumt åt när jag läser fel exempelvis eller när jag kanske blir lite stressad. Situationer kan uppstå och jag prioriterar knepigt men efter några minuter av analys och kartläggning i sinnet så brukar det lösa sig. Möjligtvis att jag ringer någon och bollar situationen med och får fler perspektiv för mer hållbar lösning.
Jag haft semester en vecka men behöver kanske mer. Tur det bara är tre veckor kvar till nästa.
Lägg till kommentar
Kommentarer