För cirka en och en halv vecka sedan var jag hos min dotter och färgade håret. Igår när jag ställer mig framför spegeln så sticker det upp ett grått hårstrå i pannan. Hur fort växer håret egentligen?!  En centimeter långt strå som en antenn från ett analogt spektakel. Snabbt som bara den rycktes det strået för att minimera kontakt från yttre rymden. Jag åldras med elegans men några grå strå har jag mycket svårt att acceptera. Jag må också finna mina kärleks handtag accepterade men detta kan jag ju påverka på ett annat viss. I alla fall försöker jag intala mig detta. Självdisciplinen tryter dock. Jag ska inte vara bitter ändå får jag tro. Efter bättre kost tänk och mer förståelse för min kropp har jag ändå lyckats gå ner fem kilo. Om jag bara hade det där jävlar anammat som jag hade när jag slutade dricka alkohol. Men fem kilo är ju bra. Tålamod sägs vara bra. Det borde vara lätt att sluta äta glass med tanke på glass bilens framfart av skrämsel propaganda. Den låter värre än hesa Fredrik när den rullar runt i kvarteret.  Men idag köpte jag glass. Jag och pappa åkte till kiosken i Kågeröd och köpte mjukglass. Ni som inte vet kan googla. Den har Skånes bästa mjukglass. Så gott det blev. 

Två dagar med halvtids tjänstgöring. Det har gått bra. Idag har jag dock haft mer ont. Det går verkligen upp och ner. Men det är skönt att vara tillbaka på arbetet igen. Att komma till jobbet och få semester från sig själv känns skönt. Det är så det känns och det är verkligen en befriande känsla. Att få göra det jag är bäst på. 

Äntligen börjar värken lägga sig. Imorgon börjar jag jobba halvtid. Dock ringde jobbet och efterlyste mig i morse då jag missat informera om dagens frånvaro. Idag blev det läkarbesök som förberedelse inför min start på mitt arbete. Jag behöver anpassade sysslor. Kluring för chefen skulle jag nog våga påstå då jobbet är fysiskt krävande rent generellt. Men efter samtalet med kollegan som saknade mig i morse har jag nu bestämt mig för en ny hobby. Släktforskning för eventuella anknytningar till ätten Pantamera. Jag har varit sjukskriven för värk men skulle kunna tro jag drabbats av Alzheimers då jag glömt underrätta mitt arbete om planeringen. Det är fixat nu! Så imorgon dyker jag in som jag brukar, med ett glatt humör och 20 kaffemuggar efter mig.  Ja, jag brukar var för positiv för mitt eget bästa att jag riskerar mugg regn när jag stövlar in klockan sju när alla andra fortfarande funderar över sitt vara eller icke vara. 

För en person som fullständigt byggt upp sitt liv efter sin roll som undersköterska i det dagliga livet så börjar det kännas tröstlöst att inte kunna arbeta. Jag har gjort mina övningar som anpassat efter mitt diskbråck men fick veta att jag ska ta det lugnare och ha mer tålamod. Jag som länge ältat att jag borde leva mer hälsosamt fick en riktig väckarklocka när kroppen säger ifrån fysiskt. Men jag slår inte dövörat till. I en vecka har jag lyckats äta hälsosamt och gjort någon fysisk aktivitet som bidrag till bättre hälsa och en bättre nacke. Det går upp och ner hur det känns i nacken. Det berömda ordet lagom är åter svårt att hitta på kartan. När jag går dagarna igenom och funderar och grubblar som för övrigt är min specialitet, så börjar jag fundera över om livet försöker säga mig nått. Ni vet det kända ordet ; Ödet. Så blir det djupare och jag hamnar i tankemönster som syfte, uppgift, leva, varför? Inte som att jag önskar mig livlös men varför blir det så här? En ateist hade sagt; skit i det det är som det är. Jag som tror på det mer andliga tänker mycket kring karma. Jag fortsätter min resa på den ödmjuka vägen och finner mig i att det ger mig styrka i slutänden. Men tycker faktiskt att livet är lite orättvist nu. Finns alltid någon som har det värre får jag trösta mig med. Livet är fint ändå. Min vårdcentral är fantastiska. De ser min nergång i humöret och fångar mig under sina vingar. Det är mycket på gång. De gör så mycket bakom kulisserna, det gör mig så tacksam. 

Jag har som nämnts innan gjort mig synlig på Tiktok. Av en händelse så kom jag in på en live sändning där det sitter en arab och lottar ut pengar och dyra prylar. Jag är nyfiken och tittade en stund. Tankarna snurrade. Varför delar han ut grejer och pengar? Förstod inte riktigt syftet men tänkte det är nog en vänlig själ eller någon som inte riktigt utger sig att vara den han är. När jag sedan går ifrån sändningen så har jag massa nya följare, meddelande förfrågningar, likes och besökare till min sida. Först tyckte jag det var ok. Men meddelande förfrågningarna kom från alla möjliga konstiga konton. Alla påstod sig vara arabiska prisar. Jag tänkte att det är ju farligt rent så många prinsar den världsdelen har. Sedan kom det meddelande från kleti och pleti. En "prins" blev utsedd till arvtagare då hans äldre bror dött i en bilolycka. Denna man var ett barn av 30. Käre tid! Han ville lära känna mig och tyckte jag var konstig som aldrig hört talas om honom. Smart som jag är hittade ursprungs kontot och förstod snart att det var en feijk profil. Givetvis ifrågasatte jag detta men blev omedelbart blockerad. Ingen förlust för mig. Efter ett par dagar märkte jag att mitt flöde bara innehöll konton som delade ut pengar till höger och vänster. Så bra är det aldrig för att vara sant så jag fick ta en rensning i följarskaran. Nu är ordningen återställd trodde jag. Icke! Idag var det en person som gav sig till känna för att nå mig på Snapchat då han beundrar mina bröst . Jag upplyser personen om att jag diskuterar inte min byst storlek med främlingar och där blev jag blockerad igen. Inte heller någon vidare förlust faktiskt. Men jag undrar vad det är som gör att jag ofta får frågorna: Är du singel? Vilka stora bröst du har, vad har du för storlek? När jag var yngre var det smickrande för då var jag ständigt på jakt efter bekräftelse. Det är jag än idag men inte i den utsträckningen. Nu söker jag bekräftelse så som att jag vill veta om jag gör ett bra arbete eller är en god medmänniska. Nu när jag dessutom fått problem med nacke, rygg och axlar funderar jag på om brösten skulle vara en bidragande del till mitt tillstånd. Inte till sin helhet men med andra bidragande faktorer så som mitt arbete och att jag inte alltid tänker mig för när jag arbetar. Ibland går det undan att jag inte hinner tänka färdigt innan jag hamnat i en dålig position som säkerligen förkortar min fysik till en allt mer högre pensions ålder. 

Jag får var stolt över att jag kämpat länge och väl med diverse sjukdomar och symptom. Den underliggande beroende sjukdomen gör sig påmind vid andra nedslag av defekter. Igår gick jag tillbaka till mitt arbete i tron om att det kommer gå över snart. Men så fel det blev. Det blev värre och värre och alla mina försök till bättring är fortfarande i start position. Jag har som bekant haft problem med en axel och beprövat många möjligheter till bättring. Massage, fysioterapi, bambu massage, naprapat och akupunktur. Efter gårdagens arbetspass kom jag hem och fullständigt besegrad av smärta. Så till den milda grad att jag var beredd att åka till psykakuten då jag till och med brast om livsglädje. Lockelsen till alla mina missbruk var i stort fokus och jag är idag innerligt tacksam för mitt upparbetade skyddsnät.  Till kvällen kom min pappa och stöttade mig. I morse gick jag upp och gjorde mig redo för dagen, åkte iväg men kom halvväggs till jobbet för att sjukskriva mig. Jag får kontakt med min vårdcentral som ber om att få återkomma då sjuksköterskan ville diskutera läget med de kontakter jag har där innan de beslutar om vidare åtgärd. Sjuksköterskan ringer upp och ger mig en läkartid. När jag kommer till vårdcentralen får jag prata ned en skicklig läkare som sjukskriver mig utifrån diagnos och undersökning. Jag behöver inte ens be om sjukskrivning. Dock förstår jag med tanke på diagnosen varför den var lätt bedömd. Jag har fått diskbråck i halskotpelaren.  Återigen är jag trygg i det faktum att jag kan generaliseras. Generaliseras utifrån att många undersköterskor i min ålder drabbas. Jag var lika tacksam över att bli generaliserad i min beroende sjukdom då jag förstod att jag var långt ifrån ensam med mina missbruk. Jag får fortsätta min sjukgymnastik med andra värktabletter jag fick utskrivet. Inget Benzo och inget morfin. Läkaren sa direkt att morfin inte kommer hjälpa och jag svarade med att jag inte vill ha sådana preparat. Jag behöver inte fler beroende framkallande medel i mitt liv. Jag blev lättad till sjukskrivning då jag fick för mig att ingen tror på mig ändå. Slitna undersköterskor är vi tyvärr många i samhället. Jag menar inte att nervärdera min titel men ofta är frågan var man har ont och vad jobbar du med, sedan är man en av många i hjulet. Jag som älskar mitt jobb känner sorg i att vara hemma för smärta. Där är så många jag hjälper med smärta att jag känner mig som en gnällspik. Men tro mig. Jag visste inte för mitt liv att det skulle göra så ont som jag har och haft det. Det känns bättre när jag slipper arbeta med armarna och istället arbetar med kroppen. Hur många gånger har jag inte tänkt på detta i mitt arbete för att skona ryggen. Men hur i hela friden får man diskbråck i nacken!? Tankarna rusar. Hur kommer detta läka? Kommer det läka? Är det återkommande ? Ska jag skola om mig? Jag som äntligen landat i min vardag efter min återhämtning av missbruk. Lite orättvist känns det. Men vilken tur jag inte sitter kvar i missbruket. Ha allt detta samtidigt hade varit svårt men också svårbehandlat. 

Som en fullskalig invasion flyger ångesten över mig. Vad hände? Vad gör jag här? Hur blev det så här? Känslor av likgiltighet och tomhet. Inte alla dagar är så här som tur är. Konstigt den kom idag. Idag har jag haft en fin dag tillsammans med far min. Min axel är bättre men fortsätter bråka med mig.  På måndag måste jag till mitt arbete. Detta håller inte längre. Det kommer göra ont en tid men jag klarar inte av att vara hemma för länge. Förmodligen därav min ångest. Känslan av otillräcklighet är en hemsk känsla. Den är bättre på mitt arbete för där gör jag så gott jag kan.  Det gör jag annars med men det är där mitt syfte finns  under denna epok av livet. 

Jag har sista tiden fått frågan några gånger varför jag slutat dricka. Jag har svarat att jag fått nog. Det är var nu det gällde. Idag kom en väninna på besök. Tanken var att vi skulle besöka en gemensam vän men planerna brast i sista minuten. Då kom hon hit istället. Vi samtalade om gemensamma erfarenheter av beroende och medberoende. Hon har länge levt i medberoende och jag kan nu i nyktert läge berätta utifrån missbrukets perspektiv. Vi förstod varandra på många plan och vi fick båda nya erfarenheter av varandra. Utifrån vårt samtal idag kunde jag idag säga vad det var som gjorde att jag bestämde mig. Detta också genom en profil på Tiktok som beskriver sitt missbruk och medberoende med sådana metaforer att det blir lättförståeligt. Det som gjorde att jag bestämde mig var min dotter. För cirka åtta till nio månader sedan sa hon upp bekantskapen med mig. Först hamnade jag i självömkan och kände mig övergiven men efter en tid så tog jag tag i missbruket, också för att socialtjänsten fått in en anmälan om LVM. Jag satt på ett möte och fick serverat en plan och insåg att det fanns så många människor omkring mig som ville hjälpa mig. Länge har jag ropat efter hjälp men inte fått någon då jag inte tagit emot den. Jag har jobbat med nykterheten och kämpar fortfarande med spel demonerna. Jag började blogga, leta efter andra med likasinnade tankar och erfarenheter. Efter en tid återupptog min dotter kontakten och vi har idag en väldigt fin kontakt. Jag har fin kontakt med båda mina barn. Idag efter samtal med min väninna kom jag istället i mitt sinne att tacka min dotter. Tacka henne för att inte vilja ställa upp som medberoende och istället ta ett steg tillbaka då hon redan gjort vad hon mäkta med i att hjälpa mig. En medberoende kan fastna i beteendemönster av vilja rädda någon och tror de gör det genom att finnas kvar. Som medberoende måste även du orka med. Vill inte missbrukaren ha hjälp så blir det svårt att hjälpa. Om inte omöjligt. Profilen på Tiktok beskrev det som en person som håller på att drunkna. En medberoende simmar fram lugnt och erbjuder sin hjälp på många olika sätt men om personen som håller på att drunkna inte lugnar sig och tar hjälp så riskerar båda att drunkna om den medberoende stannar kvar. Men om den medberoende istället simmar bort och avvaktar så är det möjligt att missbrukaren lugnar sig för att ta emot hjälp. Det finns allt för många människor som fastnar i sin panik och aldrig lugnar sig. Så blev det för min bror som dog för tre år sedan till följd av sitt missbruk. Jag tackar min dotter idag för att hon simmade bort och avvaktade mitt lugn. Många gånger har min omgivning fått tro att lugnet är tillfälligt men jag bestämde mig för att detta lugn ska vara. Det är sju månader jag varit nykter. Det kan komma kriser i livet som skulle göra det möjligt för ett återfall men då har jag mina verktyg så jag kan mota det i tid är min förhoppning. Jag har kommit så långt i min nykterhet att ingen fysisk abstinens kan locka till återfall. Det som skulle ge mig ett återfall är min vilja, att vilja dricka eller möjligen någon typ av kris. Skulle jag få ett återfall idag hade det enligt min egna uppfattning vara oförståeligt. Jag har blivit alkoholist då jag druckit för att döva ångest men som sedan gått överstyr för att jag sedan blivit alkoholist. Idag lever jag ett fint liv. Bättre kommer det bli är min målsättning men då måste jag hålla fokus och förbli nykter. Jag vet att jag kan. Jag är stark!

Igår fick jag ge mig till känna. Jag har ont. Jag fick sjukskriva mig för min axel som bråkar med mig. Att ringa för och sjukskriva sig för en sådan skitsak som smärta i axeln kändes löjligt. Men detta blev ohållbart.  Min axel och arm bråkar att handen tappar känsel. Som jag gnäller! Jag fick tid till fysioterapeut så nu ska det bli bra. Jag går och väntar. Tiden springer iväg. Som att gå och vänta på ett mirakel. Finns mirakel? På sätt och viss vill jag påstå.  För mig lever jag i ett mirakel. Det är ett mirakel att jag nu varit nykter i sju månader. Jag pratar inte mycket om mitt spelande mest för att jag faktiskt spelar. Jag spelar på min gratis appar och tycker att tiden rinner iväg. Jag borde förvalta tiden bättre. Jo till viss del är jag på väg till en sådan insikt jag fick för sju månader sedan då jag slutade dricka. Det känns. Sagt och gjort! Jag raderar mina gratis appar i skrivande stund. Borta! Vad mycket tid jag fick......Då kan jag gå ut och promenera, kontakta avlägsna vänner, planera kost, umgås mer med familj. Det finns massor att göra. 

Jordens axel fortsätter sitt arbete. Planeten snurrar och tiden går vidare. I sju månader har jag varit nykter och det gåt ganska bra. Denna årstid är inte lätt som jag nämnt innan men jag fortsätter peppa mig med hur livet varit med skiten och vad jag har framför  mig. Om en vecka ska jag föreläsa för en mindre grupp, där jag ska få berätta om min resa och min blogg.  Jag har skaffat mig ett antal digitala kanaler jag kan hämta inspiration för fortsatt nykterhet. AA till all ära men det fungerar bra för mig på mitt sätt.  Igår testade jag Tiktok. Jag känner inte alltid för att skriva som ni säkert märkt. Ibland kan det vara skönt att bara prata av sig. Mitt spelande går sådär. Jag har gratis appar med spel jag spelar och fastnar lätt i. Plötsligt har det gått några timmar. Jag får trösta mig med att det inte är nät casinon som kostar en massa pengar. För några år sedan när jag spelade som värst kunde det gå femtio tusen kronor rätt ut i cyberrymden på bara några timmar. Jag fortsätter räkna mina siffror och efter noggrann kalkylering ska kronofogden vara ett minne blott redan i februari. Det hade fungerat i dagsläget men det krävs borgenär för ett omstart slån. De broarna har jag bränt och är fullt medveten om dessa konsekvenser. Det är bittert kännbart och det gör mig nerstämd. Men återigen självömkan är inte produktivt. Det väntas en fin årstid framför mig. Min dotter tar studenten och jag har min rutinmässiga gräsklippning hos pappa att utföra. Med badväskan ständigt i kofferten i bilen bjuds det in till ett och annat strand häng med. Livet är lättare. Jag behöver aldrig oroa mig för att sätta mig bakom ratten. Det är bara och köra iväg när jag känner för det. 

Idag tog jag fram en gammal dator min far huserat med. Jag behöver nämligen hitta ett lämpligt fotografi på min dotter till hennes student plakat. Jag hittade ett lämpligt (hoppas jag).  Där hittade jag även en berättelse jag dikterat om min triss vinst. Så som jag valt att beskriva händelsen var ur ett tredje perspektiv där jag beskriver händelsen om en familj. Det var trevlig läsning från vad som är ur ett annat liv än detta. Jag fann även ett brev jag skrivit till min familj. Ett avskedsbrev. Det känns avlägset men ändå viktigt för mig att minnas då vi vet inte vad vi har förrän vi förlorat det.  Kontrasterna blev ju enorma med ett avskedsbrev och historien med triss vinsten samtidigt. Det kändes fint att läsa om det som om det vore någon annan, för jag är ju någon annan nu. Så upplever jag det i alla fall.

Igår var jag ute på nöje. Det var första gången sedan jag blev nykter. Det cirkulerade alkohol i mängder men det berörde mig inte. Inför den här tillställningen var jag lite nervös. Jag skulle träffa en del nya människor och jag skulle även ut på dans i nyktert tillstånd. Innan har det varit med alkohol i kroppen och jag har trott att jag bara kan ha kul med sådan dryck i kroppen. Igår fick jag vara mig själv fullt ut. Jag upplevde det som att jag accepterades i sällskapet ändå. Osäkerheten har varit mig ständigt påmind innan i livet då jag inte vågat tro på mig själv. Sista halvåret har jag har besegrat så många hinder att min självkänsla är på topp. Jag vågar ta för mig. Dock om inte med lite osäkerhet och alldeles för mycket logik för att ha svårt för att följa mitt hjärta.  Jag försöker släppa på det mer och mer för om jag följer mitt hjärta är det bevis på större framgång med glädje. Blir resultatet något som inte bidrar till glädje eller framgång har ja i alla fall modet att våga följa mitt hjärta. Bara det är ger mig mer självkänsla.