Det har varit en tid jag funderat mer och mer på att flytta tillbaka till mina barn. Tanken har slagit mig innan men nu är den mer påtaglig. Jag längtar efter dem. Min exman är en fantastisk pappa och jag har fullt förtroende för honom vad det kommer till våra barn. Jag är inte vårdnadshavare enligt formalitet då vi var överens om att deras pappa skulle ta över för enkelhetens skull då jag flyttade en bit ifrån, till mina hemtrakter. Med min flytt fick jag den hjälp som behövdes för att nå dit jag är idag och jag är övertygad om att det kommer bli bättre och bättre. Men jag saknar mina barn så mycket. Jag är även införstådd med att jag inte kommer få tillbaka vårdnaden heller. Det berör ju bara ett barn nu och jag behöver inget papper på att jag är förälder. Det är jag ändå. När jag flyttade neråt landet gick det i en ryslig fart. Jag fick en andra chans. Till en början blev det inte så bra men det rättade till sig. Tack vare mina chefer fick jag en rejäl spark i röven. Det är jag dem evigt tacksam för idag. Det sista mötet med HR och mina chefer kunde jag ana en viss förnimmelse av uppgivenhet. Då hade jag varit nykter i tio veckor. Jag tyckte då att de var lite sent på det då jag hade bestämt mig. Men nu ser jag att det mötet blev värdefullt för min framtida nykterhet. Jag har det senaste halvåret varit på några provtagningar på företagshälsovården för att bevisa min nykterhet. Jag har med stolthet parkerat utanför för att lämna prov. 

Min kusin upplyste mig om att lyssna till mitt inre väsen. Igår hade jag inte kläm på känslostatus. Jag var här och där och över det blå med känsla av frustration och ångest. Idag förstod jag vad det är som styr mitt inre väsen. Nämligen mitt fertilitets organ. I nästan tio månader har jag analyserat och kartlagt mina känslor. Verktygslådan är sorterad och jag vet hur jag ska bete mig vid olika svall av känsloflöde. Oftast vet jag när det är dags då jag är noga med dokumentation kring området. Ändå så denna månad finner jag mig i ett totalt ingenmansland. Med mina 43 års bestrida landskamper känns det lite tidigt för klimakteriet men jag börjar undra. Idag blev det kanelbullar och glass i stora lass. Hellre det än en turné på Systembolaget. 

Här har jag inte synts till på ett tag. Jag har haft annat för mig.  Jag har spenderat dagar med någon från förr. Personen från förr äger dessutom en fyrbenta vän som vet hur man charmar till sig de bästa. Undgå inte min ödmjukhet för högfärdig är jag absolut inte. Den fyrbenta är en enkel höger alternativt vänstersväng nämligen en blandning av Amstaf och Pitbull. En hund! Till ras fördelning skulle man kunna tro att det är en våldsam prick med allt för många järn i elden. Inte denna. Hon är mer rädd för sig själv och är en ytterst reserverad donna. Där hade jag tur, jag är förmodligen välkommen till flocken då jag anses som hennes människa när husse inte är i närheten. Katter ska jagas så då får en vara snabb i svängarna. Det har jag fått erfara. Styrkeprovet är beprövat och godkänt. För övrigt en mycket god terapeut. 

Varje morgon när jag vaknar tittar jag alltid efter min statistik här på bloggen. Jag ser antal besökare och antalet besök det gjorts totalt. Diagrammet går verkligen upp och ner på ett positivt sätt. Idag hade jag nått ut till 2001 besökare på nio månader. Jag har väntat i en vecka för denna milstolpe. Ena gången är det en ny besökare per dygn den andra dagen kan jag ha tio nya besökare. Det är fantastiskt roligt och inspirerande tycker jag. Att lilla jag skulle vara av intresse för så många människor. Jag är innerligt tacksam och det ger mig sån energi att hålla mig borta från missbruket. Jag får mina svackor och vill dricka eller spela men då tänker jag på er som läser. På något viss har jag blivit ett föredöme för andra och det ger mig kraft. Jag vet inte mycket om vilka ni är. Jag vet att jag har vänner och familj som läser. Ibland tänker jag på vilka jag skulle vilja vara dem som läser. Jag är högst ovetande men det känns ändå bra. Det viktiga för mig är att kunna ge stöd till någon där ute som behöver inspireras. Jag själv har behövt och behöver det fortfarande för att fortsätta på rätt väg.  För mig är det viktigt att veta att jag inte är ensam. Jag är en av dem som vågar erkänna mitt missbruk och skriva om det öppet. För er som ligger i startgroparna eller kanske behöver mer tid för att påbörja er resa vill jag önska ett stort lycka till. Det är ett stort steg att ta för att kunna erkänna för sig själv att man har problem. Nästa steg är att ta tag i det. Det har jag gjort så många gånger men för varje återfall så kommer nya insikter och mål. Som min behandlare på spelberoende mottagningen sa; Det är mer regel än undantag att ta sig återfall. Steget från insikt av problem kan ta lång tid. Ofta består missbruket som en läkande kraft. I alla fall vill vi tro det. Men för att kunna ta sig an resan till nykterhet behöver vi ta hand om det grundläggande problemet. Mina problem var obearbetad sorg och trauma. Jag fick hjälp med mina trauman men ändå fortsatte jag med mitt missbruk. Därför att det var enkelt att skylla på trauman och sorg för att få missbruka. När jag sedan bestämde mig för att vara nykter var det först svårt att lära sig hantera alla känslor som jag dövat med missbruket. Att erkänna för sig själv att det är ok att känna sina känslor för att sedan tillåta sig att känna. Nio månader har gått och jag upplever större självkännedom som sedan också bidrar till bättre självkänsla. I nykter tillstånd får jag bättre kontakt med känslorna att jag bearbetar min sorg på ett mycket hälsosammare sätt. Jag inväntar nu svar från en terapeut som ska hjälpa mig mer då min vårdcentral utrett vad för typ av terapi jag är i behov av. Jag vågar påstå att det mesta är utrett, jag behöver  mest hjälp med att sortera allt. Jag hoppas få hjälp med verktyg för en bättre självbild. En bättre självbild som komplement till ännu bättre självkänsla och självförtroende. 

Att sova har oftast inte varit något problem. Folk som känner mig vet att jag kan sova i alla lägen på längden, tvären, ståendes och i fullt alarmerande snooze aktion. Klockan är 01.30 och jag överväger karriärs byte. Fåraherde hade varit optimalt för får kan jag till antal vid det här laget. När jag väl somnat igår vaknade jag av kramp. Av alla åkommor att ha så vaknar jag av kramp i benet. Hur i hela friden tycker min kropp att det passar med kramp i benet mitt i natten? 

Natten till igår blev ingen höjdare. Förr blev jag uppe om nätterna när jag satt och spelade på nät casinon att jag glömde tid och rum. Jag brukade snegla på klockan och tänka att jag skulle vinna lite till. Det spelade ingen roll hur mycket jag vann. Jag fortsatte tills pengarna var slut på kontot. Nu har jag inte dessa bekymmer. Men vissa nätter är ändå sömnlösa. Teorin är att jag inte får tillräckligt med hjärnjympa. Hjärnjympa får jag på mitt arbete när jag inte har semester. Eller så har jag för mycket hjärnjympa.  Hur som haver, jag kunde inte sova. Jag kom till ro runt sju slaget på morgon kvisten. Förmiddags planeringen fick ställas in. Jag skulle träffa min dotter som är på besök i länet. Vi träffades idag istället. Dock fick jag gjort eftermiddags planeringen under gårdagen så jag var och badade med min manuella väckarklocka och hennes döttrar. Det var underbart väder så färg nyansen i ansiktet blev påbättrad. Vi var och badade vid en sjö. Jag plaskade för fullt. Jag älskar att flyta. När jag skulle resa mig upp märkte jag att jag inte nådde botten. Vilken tur jag kan simma. Natten till idag blev något bättre. Jag sov hyfsat bra. Pappa ringde och ville ha sällskap till sin shopping tur så jag ställde upp. Där mötte vi upp så jag kunde träffa dottern. Det blev lyckat. 

Det varierar från dag till dag hur mitt sinne hanterar olika intryck. Jag tycker om att ha och göra men ofta blir det trötthet på kvittot. Dock kanske det är valbart? Ingen aning, jag vågar inte ta några risker än i livet. Jag försöker lyssna till kroppen och knoppen. Här om dagen var det mycket att hantera. Jag var på vårdcentralen, sedan kom en barndoms kompis på besök några timmar. Efter det var jag iväg på en förenings grej med det politiska partiet jag är medlem med. Det var ett möte där vi såg på en film om samhällets tysta arbetes klass , de som inte syns men som gör det dagliga arbetet för att hålla samhället rullande. Det var med igenkännings faktor och gripande information som jag lämnade mötet efter diskussioner och önskade mål för framtiden som jag gick där ifrån. Jag blev berörd över mitt arbete. Filmen berättade om hur vi undersköterskor kämpar. Det är olika hur budget fördelas och hur ledarskapet drivs inom sektorn. Där jag arbetar pratas det sällan om hur vi ska spara pengar. Tvärtom. Märks det högre belastning på arbetsgruppen så anställs det fler. Så enkelt är det förstås inte. Där av jag tror det handlar om ledarskapets prioriteringar och hållbarhets mål. Att som ledare vara lyhörd och engagerad i sina anställdas tillvaro. Möjligen att det också spelar roll från kommun till kommun. Att vara chef är inte lätt. En bekant till mig arbetar som enhetschef. Det jobbet vill jag inte ha men hen gör det exemplariskt att hen efterfrågas till andra enheter. Att sitta vid skrivbord och sköta allt teoretiskt kring rollen som enhetschef ska den samtidigt kunna kliva ner på golvet för att vägleda och främja arbetet framåt. Det kan jag! Men chef vill jag inte bli. Att ekonomi ska behöva styra så mycket här i livet. Jag styrs mycket av min egen ekonomi men jag är klart medveten om att jag satt mig själv i den sits jag befinner mig i. Jag får själv ta mina konsekvenser eller nu blev det tokigt....Tyvärr är min kära far med på ett hörn av den konsekvens karusellen. Jag jobbar på det. I samhället som stort handlar ekonomi om något helt annat. Vem bär ansvaret? Varför har en kommun mer pengar än den andra? Jag kan säkert läsa mig till det någonstans. 

Helgen den kom och gick. Dottern är nu en officiell skattebetalare till samhället. Det var hon dess för innan också men nu kan hon lägga energi på enbart arbete och slippa studier. Många av hennes vänner tog också studenten. Det som gör mig fundersam till dagens student firande är att man måste inte ha godkänt i alla ämnen. På min tid fick du inte ta studenten om du inte uppfyllt kraven till godkända betyg. Nu får man springa ut med hatten på ändå. Nu tog jag aldrig studenten. Jag påbörjade inte ens gymnasiestudier på det traditionella viset. Jag fick möjligheten att bo i Storbritannien i sex månader. När jag kom hem påbörjade jag omvårdnadsprogrammet på vuxenutbildningen. När jag sedan var klar med den arbetade jag lite sedan fullföljde jag gymnasiestudier på vuxenutbildningen. Idag räcker inte det. Ska jag studera på högskola har jag lite att läsa innan jag kan söka till högre studier. För några år sedan påbörjade jag förskollärare programmet på högskola. Det var under en tid jag var nykter och spelfri men fick ett återfall så allt rasade för mig. Nu har jag försökt att söka ekonomisk bistånd för studier på vuxenskola för att förbereda mig för högskola eller universitet. Det går inte så bra. Jag saknas ett poäng för att bli berättigad lån och bidrag. Som komplement för den poängen jag saknar behöver jag läsa 100 gymnasiepoäng. Läsa 100 gymnasiepoäng på distans är ett alternativ. Nu har jag landat i att inte studera allas. Jag är undersköterska och fritidsledare samt med min medelålder har jag ändå möjlighet till det arbete jag brinner för. Mycket handlar om att marknadsföra sig själv och det tycker jag att jag är bra på. Rätt enkelt. En glad skit! Det efterfrågas förmodligen fler egenskaper skulle jag tro. Poängen är att jag har mycket lättare för att prata positivt om mig själv nu när jag inte lever med missbruk. Det känns mer ärligt att berätta om sina goda egenskaper då. 

Imorgon bär det av norrut. Min fina tös tar studenten. Idag har jag agerat professionell morsa då det var lite stressigt kring henne.  Härligt att hon känner sig så trygg med mig efter omständigheterna att hon kontaktar mig i dessa lägen.  Det känns ärofyllt. Jag har ju inte alltid varit så bra på föräldraskapet som ni sett i tidigare inlägg här på bloggen. 

Dagen började med att min vård kontakt ringde och väckte mig i förmiddags. Jag skulle varit där kl. 10.00 men har inte hört väckarklockan. Först vaknade jag 6.15 men somnade om. Sedan är det ett minne blott bortom drömmarnas värld min klocka ringt. Flexibel som min kontakt på vårdcentralen är fick jag ny tid kl. 13.00. Pappa hade varit på tippen med sina sopor så han mötte upp mig på vårdcentralen. Ibland är det skönt att ha han med. Han har arbetat som förman i arbetslivet och har mycket erfarenhet kring personligheter av alkoholmissbruk. Jag behövde nämligen diskutera min Antabus. Jag har upplevt mig så trött de dagar jag tagit den att jag börjar undvika ta den när jag själv ansvarar för intaget, när jag inte har någon tid bokad på vårdcentralen. I början när jag började med Antabus så var tröttheten en kombination av kroppens återställning till nykterhet och biverkning. Jag fick idag konstaterat att dåsighet är en vanlig biverkan av detta läkemedel. Till en början av samtalet ville jag sluta med den helt, men efter pappas erfarenhet och min starka vilja att inte falla ner i missbruket igen, så kom vi fram till att jag tar 2 Antabus i veckan istället för tre. Dessutom ska jag börja ta den självständigt då det passar bättre till kvällen att bli dåsig och trött. Det är trots allt mycket vanligt att falla tillbaka till dåliga vanor under semestern, det kunde pappa intyga då han ofta haft anställda som trillat dit under semestern.  Efter besöket åkte pappa och jag hem för att dricka kaffe. Jag landade i sängen en stund. Vi fick handlat mat, sedan åkte vi hem till pappa för att städa hans bil. Trots outhärdlig trötthet lyckades jag hålla mig vaken. 

Första semesterdagen eller teoretiskt sätt är det på måndag. Det Inleds med fertilitets organets skrik på bekräftelse. Som ett blixt från klar himmel överrumplar den mig varje månad. Varje gång tänker jag, har det redan gått en månad?  Som tur är så är det inte badväder. Ett dopp i havet hade säkerligen blivit en lockelse för haj fiske. Väderleken ger inget utrymme för utomhus bad om en inte är vinter badare förstås. Bättre väder väntas det har i alla fall meteorologerna siat om. Då är det tur jag får den här veckan överstökad så jag kan njuta av min semester när det fina vädret anländer. En dag av de fem i kärlekens färg är jag hutlöst trött. Den inföll idag. Sängen, soffan, godis, film och en miniserie blev dagens höjdpunkter. Tur hade jag som fann gripande material att beskåda på kvadraten framför soffan. 

Lyckan var total när jag kunde se hur det kommit in en rejäl hacka till kronofogden från skatteverket. Dock fick jag inte känna den lyckan så länge. En skuld som registrerats på kronofogden för ett år sedan hade inte blivit behandlad av inkassoföretaget efter jag svarat på delgivning om föreliggande krav. Den dök upp idag och slog ner mig fullständigt. Som rutinmässig åtgärd i dessa ärende ges jag till den 16 juni att betala hela 41808 kronor. Så har det fungerat med mina andra krav och denna summa kommer adderas till totalskuld för min löneutmätning. Beloppet innan skatteverkets inbetalning är nu tillbaka på samma summa som innan inbetalning. Till råga på allt har jag fått min räkning för godmanskapet. Den är på lite mer än 11000 för ett år. Nej det är inte gratis med god man. Jag kommer ansöka på försäkringskassan om assistans till detta belopp. Hjälp av god man fås inte då jag sa upp denna service i helgen, då den människan förmodligen hade lite för mycket i livet för att hinna med mig och mina behov kring ämnet. Inga ag men jag känner mig stark nog att klara min ekonomi själv. Det fick jag bevisat idag då många frågetecken uppstod kring skuldebrevet som damp ner. Jag ringde far min och grät av frustration. Han kom hem till mig och berömde mig för att jag ändå har sån koll på allt. Hade det inte varit för min pappa och mina trogna läsare här på bloggen hade jag säkerligen suttit med mitt vinglas i högsta hugg. Fån lycka till frustration vidare för en känsla av likgiltighet med ett slutresultat i känsloflödet av hoppfullhet. Jag hann med lite bitterhet ska erkännas. Alla dessa känslor har varit anledning till att ligga dyngrak vid toalettstolen att spy. Vid ett tillfälle på fyllan blev min telefon förstörd och jag slog sönder ansiktet rejält i mitt sammanträde med porslinsskålen. Jag slog sönder framtänderna och hade regnbågens alla färger i ansiktet följande vecka av händelsen. Jag fick tandvård snabbt så tänderna blev fixade bara några dagar efter. Till minne av sådana här händelser känns det inte relevant att supa ner sig. Dessutom har jag varit på vårdcentralen idag och fått en antabus så jag hade bara fått mig en smärre nära döden upplevelse. Istället har jag drunknat i mina spel applikationer.  De är gratis. Men dagens kapital av tid har försummats ordentligt.