Idag vaknade jag med hönan Agda. Fråga mig inte varför men av någon anledning ekar Cornelius Vresjvik i huvudet. Denna komiska visa om hönan Agda som blir bestulen på fjädrar då tuppen vill ha henne naken. Tuppen är dessutom impotent men föredrar sin höna naken. Det säger förvisso en hel del om passion och kärlek. Obesvarad kärlek kan vara ytterst smärtsam så som att få fjädrar ryckta ur stjärten. Denna stackars Agda som inte kan förstå varför tuppen rycker fjädrar men får det snart klart för sig då tuppen förklarar situationen.
Här rycks inga fjädrar ur stjärten på mig inte. Där må finnas tuppar men de hålls på avstånd. Jag är en reserverad typ som har svårt för att släppa gamla fågel fän.
Denna höna tenderar flå sig själv med sinne för tuppar som är ytterst omöjliga att ragga upp. Jag sätter dem på piedestal lika höga som bergstoppar över Anderna och drömmer mig vidare om kärleken jag bara vågar drömma om.
Jag brukar om detta prata med min terapeut om dessa drömmar med visioner och ställer alltid frågan; Vad är det för fel på mig? Varför ska jag vara så omöjlig i mitt sinne? Terapeuten brukar svara: Det är inget fel på dig. Så klart! Det får den betalt för att säga. Skämt åsido.
Allt landar i mitt sinne. Det kallas spegling. Inte så som att bearbeta händelser utan som att spegla sig i sin omgivning. Nu fick jag det att låta som att jag faller för min egna spegelbild men lite så är det kanske. Så som jag så många gånger sagt innan. Har vi lärt oss älska oss själva blir det lättare och mer givande att älska andra.
Metall rostar men inte gammal kärlek. Av allt dun jag får av eget självskadebeteende kan jag snart göra duntäcke!
Jag håller mig på min kant och fortsätter drömma. Inte allt behöver väl landa i metoder och teorier? Vissa saker kan väl bara få vara livets öde, eller?
Lägg till kommentar
Kommentarer