Bönder och gödsel.

Härom kvällen när jag var på väg hem vid 22 tiden hade det börjat regna. Vi behöver regn har jag hört från det som kan sin grej.  Under min trivsamma färd i bilen med ljudet på stereon lagom högt så jag inte somnar faller det sig en odör i bilen. Gödsel! Längre fram åker det en traktor runt på en åker och jag förstod var odören kom från. Mitt sunda förnuft förstod att gödsla när det regnar är förmodligen fördelaktigt annars hade den stackars bonden legat och sovit så här dags. 

Dagen efter under en annan bilfärd drog jag mig till minnes dagar från barndomen. När jag var barn hade vi en sommarstuga vi brukade besöka till somrarna. Vi brukade bo där några veckor. Där fanns ingen el, vatten eller avlopp. Pappa brukade hinka vatten ur en brun på framsidan då pumpen gått sönder. Då stängdes ytterdörren och vi satt inne i stugan med mamma och tittade ut genom fönstret när pappa hinkade vatten. När vi fick vara med då var det på avstånd. Akta er för Brunna mannen, sa mina föräldrar så vi skulle hålla avstånd på lagom nivå för mina  föräldrars nervositet.

En dag kom min syster hem efter en upptäcktsfärd. Då hade hon varit längre ner på vägen och besökt en bonde med kor. Nästa gång följde jag med. Det blev många kvällar tillsammans med den bonden när han mjölkade sina kor. En kväll kom han för att mjölka korna och upptäckte att de var inte ute. Jag och min syster hade tagit in dem och gett dem foder utan att han visste. När han sedan kom in i ladugården såg han till sin stora förvåning att vi dessutom placerat dem på rätt plats. 

Innan vi lyckats med det var det lite kaos då vi gett foder först innan deras entré. Vi fick ordning på sällskapet och bonden kunde börja mjölka direkt. 

En sommar när vi går där och lär om livet som bönder säger bonden: Jag ska resa iväg några dagar. Här kommer vara en annan kille då och mjölka korna då. Nyfikna som vi var ville vi veta vart han skulle resa. Jag ska bara några dagar till Tyskland fick vi till svar. 

Dagen kom då han uteblev för sin resa och den unge mannen tog vid rodret. Det var en kille på 14 år med blont hår och en utstrålning av massa glädje. Jag med mina 12 vårar i bagaget föll pladask. Min syster tyckte jag var konstig. Det var väl inget speciellt med honom. 

Åren som kom blev denna unge man en central del av mitt liv. Med honom i sinnet med livet i tonåren och mina trauman blev han som ett plåster för själen. 

På den tiden hade vi inte internet i hemmet. Det kom lite senare. Livet var enklare utan uppkoppling dygnet runt. Jag började skriva brev. Denna stackars man har fått så många brev av mig att jag minns inte hur många jag skickat. Jag skrev ofta.  Han blev min dagbok. 

Jag minns hur jag satt och pausade stereon mellan raderna för att skriva ner texten till Det vackraste av Cecilia Vennersten. Jag var upp över öronen förälskad och det fanns ingen annan än denna man jag kunde tänka mig. När jag sedan fick klart för mig att han inte var  intresserad trodde jag jorden skulle gå under. Det kändes som att solen aldrig skulle gå upp och jag trodde livet var slut. Men skam den som ger sig. Jag fortsatte skicka brev till det en dag rann ut i sanden. 

Jag hade ändå svårt att släppa denna herre. När jag var i 20 års åldern möttes våra vägar och jag fick honom äntligen. Dock inte långvarigt. Det rann ut i sanden en gång för alla. 

Sommarstugan finns inte kvar. Där står ett nytt hus. Stugan såldes och revs till marken. Huset som står nu är fint. 

Min mamma trivdes så bra i den trakten att hon ville bo där. Mina föräldrar köpte hus där och pappa bor kvar än idag. Moratan (mamma) är som bekant ur tiden sen 8.5 år tillbaka. 

Det var så det blev att jag skulle hamna där jag är idag. 

Jag stötte på den unge mannen med fåtalet brev sparade i garderoben. På systembolaget av alla ställen. Det var i mellandagarna kring jul och nyår ett halvår innan jag bestämde mig för att bli nykter. Där stod han med fru och barn. Vi hälsade och han började prata på. Frun var en fin kvinna lika blond som han. Hon utstrålade glädje även hon. Barnen gick runt nyfiket mellan hyllorna och tittade. Det var fint och se. De hade det bra. 

Det mötet var en av många detaljer till att jag sedan bestämde mig för att inte förbli ett fyllo. Jag ville tillbaka till mig själv där jag förstod hur mycket jag tycker om att skriva. Under resans gång har jag upptäckt fler sidor med mig själv som jag saknat med åren. 

Länge genom livet har jag sökt mig själv i relationer med män och aldrig funnit det jag sökt. Jakten på min egen identitet har varit smärtsam. Det var det jag sökte. Ingen man har kunnat ersätta detta. Idag är jag där jag är. Jag inser att mitt egna sällskap är viktigare än sällskapet med en partner. Jag har dessutom blivit kräsen eller egentligen förstått mitt värde att jag behöver inte lösa relationer för att trivas med mig själv. Jag trivs ändå. 

Längtan efter en man består. Inte på samma sätt som förr. Jag behöver inte lagas, jag reparerar mig själv.