Känsla av bekräftelse.

Hopp och längtan efter kärlek och en partner är stora delar av min resa till mitt inre. För att finna god självkännedom ges egentligen inget utrymme för att älska någon annan under den tiden. I alla fall inte för mig. Jag har däremot stött på kandidater som jag trott vara lämpliga. Jag har skrivit om fågelarter och bergskedjor som metaforer då dessa kandidater är högst olämpliga dessutom. Jag har frågat mig själv varför jag blivit så förblindad av dessa själar. Svaret har jag suttit på länge men har inte velat ge upp hoppet. Men när jag inser att det är mig själv jag har i fokus måste jag erkänna för mig själv vad dessa har för inflytande egentligen. 

Det är mitt inre som inte vet vad jag ska känna då jag blir överväldigad av bekräftelse, beröm, coachning och vägledning.  Jag tar till det jag närmst  vet. Längtan och hoppet efter en partner. Livet jag levt har varit ett ständigt sökande efter partners då det är där jag fått bekräftelsen. Många gånger genom livet har det varit tillfälliga partners då jag trott det varit tillräckligt. Denna känsla har börjat gro i barndomen då jag förmodligen inte fick bekräftat min trygga hamn. Ett ständigt sökande på trygghet. Idag vet jag att mina metaforer är min spegelbild av vad jag saknar. För den saken skull innebär det inte en partner. Att kunna sätta fingret på vad dessa metaforer gjort för mig och min resa är svårt. Det är bortom allt jag kan känna av tacksamhet och utveckling. Den känslan är enorm vilket fått mig att tro att dessa skulle bli lämpliga partners. Idag kunde jag äntligen se mig i spegeln och acceptera dess faktum. Det är en fantastisk känsla och en ovärderlig kunskap för min framtida resa framåt. Att jag äntligen kunde kartlägga detta som varit så svårt att hantera med min övertänkande hjärna. 

Det är ok att se upp till människor utan att det ska innebära känslor av kärlek och annat. Men när känslorna av så mycket tacksamhet vet jag inte var mina känslor landat. Det landar i mig själv. I mitt inre av längtan och hopp. Inte hoppet om metaforer och personer jag ser upp till. Mitt inre. Den jag blir, skapar och skapat genom livet. 

Min trygga hamn kan inte landa i relationer, den börjar allt mer landa i mig själv. I min hamn av självkännedom och självbild. 

Detta har varit svåra bitar i livet att hantera såsom att inte känna sig trygg då obearbetade minnen från barndomen satt sådana spår i relationer och mitt inre. Med missbruk har jag dövat allt då jag inte vetat eller velat erkänna för mig själv hur utsatt jag faktiskt varit. 

Jag har haft ett högst förlåtande perspektiv på mycket men inser nu att i allt detta står jag. Jag är jag och jag går min väg. Jag behöver inget följe i form av partner eller annat som bekräftar mig. Den enda själ som behöver bekräfta mig för min resa genom livet är jag själv.