Blinkers och visp pinnar.

Idag är jag ledig! Jag vaknade kvart i elva på förmiddagen och hade kunnat somna om men var tvungen att besöka tronen i badrummet. När jag ändå var uppe startade jag kaffet. Idag ska jag raka benen. Med andra ord inget större planerat för dagen frånsett tvättstugan klockan två men det är heller ingen större utsvävning. 

En kvälls vecka på schemat går till historien och jag kan erkänna att denna veckan har handlat om tankesätt. Doris i hitta Nemo har varit ständigt varit närvarande med sitt begrepp att fortsätta simma. Det har varit fullt ös med mycket arbete. Pressade scheman och sjuka kollegor. Hade vi haft fler vikarier hade dessa säkert arbetat men det har vi inte. Dock har det varit en del bredvid gångar under dagtids passen så de är på intåg. Vi har en vikarierande kollega som gör mycket av dessa detaljer som är strikt förbjudna. Använda mössa och jacka inomhus när vi besöker våra medborgare. Denna är inte medveten om vårt kommunikations system heller så igår tog jag an en coachande dialog med denna kollega. Kollegan blev ytters tacksam för min feedback och talade om för mig att vi fick gärna informera när hen gör fel för denna vill göra rätt men vet hen inte är det svårt att göra rätt. Jag kan tycka att vi tar av oss ytterkläderna när vi besöker våra medborgare men inte allt är självklart för alla. Jag tillade även en tankeställare till hen. Se om du får en annorlunda reaktion om du tar av dig mössan. Det är högst troligt att medborgaren blir mer tillmötesgående dessutom. Jag fick ingen respons på detta. Innan jag pratat med hen såg jag att denna skulle till en medborgare jag redan varit hos under kvällen. Jag förvarnade medborgaren om hur personen till nästa besök ser ut så den skulle vara lite beredd. Jag förklarade för kollegan vad som skulle göras och vad hen kunde göra för ett bättre inflytande samt göromål som kunde underlätta hens arbetsuppgifter. När vi sammanstrålade till slutet av arbetspasset var min kollega mycket tacksam för mina råd och hen fick ett bra möte med medborgaren enligt hen själv. Medborgaren utsago har jag inte fått. Men det känns som att det har funkat fint. 

Vi är av många ursprung på min arbetsplats men när det kommer till omhändertagande av medborgarna är vi rätt eniga bara vi förstår varandra. Dialog är viktigt. Den tar bara lite längre tid ibland och många är så upptagna med sitt så de tar sig inte tid. Dessutom ligger där en lite rädsla i vad det kommer till feedback då vi är rädda för att trampa någon på tårna. Det handlar om att säga saker på ett sätt så personen förstår vad som sägs och varför. Ett varför till mycket får folk till bättre förståelse och det bidrar även till personlig utveckling då vi ges tillfälle att utföra vårt arbete mer kvalitativt. Vi måste våga bidra med mer till personlig utveckling för andra inte bara oss själva. Många gånger är det svårt att bidra till detta för egen del med men öppna ögonen och se vad som finns. Gör inte allt på enbart rutin. Livet kommer bli så mycket roligare och lärorikt. 

Igår behövde jag inte räkna molekyler. Jag hade ingen medborgare på mitt schema med sond mat. Det var en härlig känsla. Arbetet blev mindre ansträngt att jag kunde fokusera mer på dialoger och känslor av olika slag. Det var möten med glädje och där var möten med tårar. Tårarna bemötte jag med en lång kram och personen i fråga var mycket tacksam. 

En dag i veckan lyssnade jag på P4 Extra. Det brukar jag göra. De pratades om döden. Som av en händelse kom jag in till medborgare där detta kom på tal. Äldre vill gärna prata om döden då de vill veta hur de kommer bli omhändertagna när dessa dagar närmar sig. Jag informerade och förklarade hur det går till väga när hemtjänsten agerar i hemmet inför denna tid. Medborgaren blev tacksam och trodde inte detta var möjlig. Frågor som hur deras kropp kommer behandlas och hur vi går tillväga när kroppen är livlös. Tryggheten med att vi löser alla detaljer så medborgaren inte ligger i hemmet utan att rätt inrättning ordnar med händelsekedja från hemmet till begravning. 

När en människa är redo för döden blir detta inget onaturligt att prata om. Det är viktigt att vi gör det så naturligt som möjligt. 

En annan medborgare påtalar ofta hur trött hen är. Medborgaren påtalar själv och ofta att det är förmodligen kroppen som sakta stänger ner efter ett långt liv på nittio år. Jag brukar svara: Åldern tar ut sin rätt. 

Jag är tacksam för detta förtroende. 

Med mitt arbete är det långa körsträckor mellan medborgarna och jag har även mitt pendel avstånd till och från min arbetsplats. Privat kör jag manuell bil och på arbetet kör jag elbil med automatväxlar förstås. Det är nyckel till tändningen privat och knappar i bilarna på jobbet. Igår hittade jag inte knappen i bilen jag kör privat och fick mig ett gott skratt. Jag konstaterade att lediga dagar är efterlängtade. När det är detta väglag vågar jag inte svänga ut för snabbt i korsningar. Jag brukar vänta lite extra. Dock finner jag det ytterst besynnerligt hur blinkers ofta kommer som tilläggspaket på de flesta fordon för många verkar inte veta att det ingår i grundpaketet. Jag vet inte hur länge jag kan stå och vänta på bilar jag tror ska korsa min väg men som startar blinkers precis innan de ska svänga. Jag har viss förståelse för BMW men övriga bilar. 

Visp pinnen i en växel styrd bil är också svår att hitta i elbil. Ibland kommer jag på mig själv när jag sitter och letar efter växelspaken i bilarna på jobbet. Som jag skrattar åt mig själv då. 

Det blir också en del vändningar på arbetet med. I tanken sitter jag och planerar arbetet hos nästa medborgare att jag glömmer svänga. Dock använder jag blinkers. Det är tur det står på bilen att jag kör tjänstebil för ofta är medtrafikanterna mer toleranta då. Jag brukar även le stort och heja glatt åt allt och alla då jag har som egen utmaning att alltid få ett leende tillbaka av den mest tråkiga individ jag möter. Det är alltid någons dag som blir bra ut av att jag hälsat glatt. 

Igår körde jag förbi ett äldre par som cyklade på en special anpassad cykel där de satt bredvid varandra och cyklade. Jag tuttade och vinkade glatt. Glädjen blev total för dessa två glada pensionärer.  

Jag tror på gemenskap i allt och inget. Jag kan sitta i min vrå och känna mig oerhört ensam. Vi är ensamma på olika viss. Jag är tacksam över att jag trots allt har en supporterklubb med familj, vänner, kollegor och digitalt. Påminn mig gärna om detta när jag tror min värld är liten.