När jag gick omvårdnadsprogrammet för 25 år sedan arbetade vi gruppvis. I gruppen var det en kvinna som ville bli läkare. Denna kvinna åkte till sjukhus tre dagar i veckan mycket tidigt på morgonen för dialys vård. Hon hade på den tiden två barn, en man, en gård och hästar. Hon var i trettio års åldern. Hon var glad, entusiastisk och hade ofta ett leende på läpparna. Hon hade ett enormt focus och engagemang för utbildningen. En inspirationskälla! Vid en gruppövning vi hade då vi skulle fördjupa oss i varandras kunskaper skulle vi hitta egenskaper hos varandra som vi själv tyckte var bra om personen ifråga. Denna kvinna formulerar ett positivt framträdande om min person till mina endast nitton vårar jag levt på den tiden. Hon säger: Linnéa har ett sätt att kunna se saker och situationer bakom kulisserna. Hon tänker på sånt som vi andra inte tänkt på eller ens funderat över äga någon vikt till ämnet eller person. Det kan vara saker och situationer som får betydelse och för andra att se fler perspektiv, situationer, personer och händelser.
Detta tänkte jag inte så mycket på då. Som nitton år hade jag ingen aning om vad hon menade men tyckte det lätt bra så jag tackade och tog emot. Som nitton år hade jag redan då dåligt sinne för alkohol och drack mig full i tid och otid. Redan där ringde varningsklockorna. Beroendet överhuvudtaget hade sin första igenkänning men jag träffade min exman några år senare och livet blev rutinerat och inrutat. Jag gick fritids ledarutbildningen, gifte mig och skilde mig. Vi fick två barn med som nämnt tidigare och flertalet gånger här i bloggen. Efter livets trauman och min analytiska förmåga att älta saker och ting i oändlighet så tog missbruket fart och som toppen av det berömda berget blev dålig kommunikation och familjerätten som kommunikatör det som gjorde livet outhärdligt. Det var inga ursäkter men orsaker till mitt leverne.
Efter snart 1.5 års nykterhet med en inre resa både med mig själv och andra börjar jag förstå begreppet bakom kulisserna. I dagarna har jag hört mig själv svara, Det behöver du också göra för anhöriga vill att vi gör detta. Då menar jag i hem hos medborgare där den vi vårdar är oförmögen att kommunicera, där vi får förlita oss på anhöriga. De känner sin familjemedlem bättre än vad vi i hemtjänsten gör då vi är besökare i deras hem. I flertalet fall vårdar vi medborgare som skulle passat på särskilt boende men familjen vill ha dem hemma. I dessa fall är oerhört viktigt att vara lyhörd för alla parter. Vi kan vara lyhörda för medborgaren men anhöriga för talan. Detta kan bli både etiskt och moraliskt med dilemman som är oerhört svåra att bemöta. När dessutom religion och kultur kan sätta extra utmaning över situationer. Jag lägger stor vikt i hur jag bemöter och samarbetar med anhöriga i sådana här lägen. Där är specifikt en familj jag varit så nervös och orolig för att gå hem till då jag varit så rädd för att göra fel. Jag har velat gå dit oftare för att övervinna mina farhågor. Nu har jag varit där en del och finner mig mer och mer bekväm i familjens sällskap. Jag har tagit mig tid för att lära känna och försöka sätta mig in i hur deras liv sett ut genom att fråga nyfiket och kommunicera med alla tänkbara medel. Det kan vara allt från språk applikationer till medicinskt fackspråk. Familjen är högt utbildad och jag finner mig ständigt i lärande fas med dessa människor. Att vara lagom nyfiken, intresserad, engagerad, lyhörd, ödmjuk och mycket mer kommer jag långt på. Inte bara med denna familj utan med alla jag möter i livet.
Hade jag varit där jag är i livet nu för tio år sedan hade livet sett annorlunda ut. Jag vill inte hävda att det har med mitt missbruk att göra. Det handlar mycket om vilka vi möter och hur vi tar till oss av deras erfarenheter och lärdomar.
Vi har våra rutiner i arbetet men det är av yttersta betänklighet vi måste vara lyhörda och anpassningsbara till de vi möter och kommer hem till. Se inga hinder! Låt dig inspireras och ta lärdom av det vi har framför oss. Det blir enklare men framförallt meningsfullt och kvalitativt för alla parter.
Mitt beroende har lamslagit mig till paus i sinnet flertalet år. Det är ett fint och lärorikt liv med bättre kvalitet när jag återigen tar mig tid för mitt arbete bakom kulisserna.
Nu är jag snart 44 år och det kanske inte upplevs som bakom kulisserna då ålder ofta spelar in hur vi påverkar andra. Som 19 år kan jag förstå att det upplevs unikt med sådana här egenskaper, men som 44 år är jag mer nöjd med min egna kuliss och behöver ingen bekräftelse för hur och vida jag är unik eller ej. Det viktiga för mig är hur jag hanterar mina egna kulisser.
Lägg till kommentar
Kommentarer