Återvinning.

En vecka av livet har passerat återigen. Jag kom iväg till mitt arbete i torsdags då jag hade ledig dag på onsdagen. Jag väntade in i det sista innan jag frisk skrev mig till arbetet. Jag ville inte gör om samma misstag att komma till arbetet för att sedan gå hem igen. Dock ser jag inte det som något nederlag för egen del då jag ändå får påvisat mitt engagemang och vilja till min närvaro. Det blir mer drabbande på arbetet som måste lägga om planering i sista minuten. Det är dilemma av påfrestning om jag har många besök inplanerat. I lördags löste det sig bra då jag har en kollega som valde dubbel pass för min skull.  Dubbel pass innebär för denna kollega att arbeta 7 på morgonen till 22 på kvällen. Denna kollega är en person jag själv lärt upp för bredvid gång. Jag är stolt över denna kollega och lycklig för kollegans succé som dessutom fått mer arbete med månads anställning istället för timanställning. En fantastisk person med sinnet öppet för så mycket kunskap och lärdom. Vi har arbetat en del ihop och kollegan har sett mig påverkad av diverse bemötande jag har fått på både gott och ont. Vi hamnade i en situation där jag fick en rejäl skopa negativitet av en anhörig till någon vi vårdar. Jag blev först mycket påverkad och blev upprörd i sinnet men lyckades hålla mig lugn som jag alltid gör förvisso. Min kollega såg på mitt kroppsspråk hur illa berörd jag först blev och vid tillfällen så gav jag även till känna hur jag upplevde situationen. Efter en stund hos medborgaren landade jag i mitt vanliga tänk av ödmjukhet och  empati och klargjorde för min kollega om hur vi måste försöka bemöta professionellt när vi hamnar i sådan här lägen. Jag bemötte professionellt men blev sammanbiten i dialog. Men efter att jag lugnat mig mentalt så får jag förklarat att det är viktigt att vi visar anhöriga ödmjukhet och respekt. Deras upplevelse är också viktig. Vi kommer in i deras hem och vårdar deras nära. Som anhörig är det inte lätt. Som anhörig kan det ofta vara svårt också att inse att ens familjemedlem är så sjuk som den är egentligen. De vill ha kvar sin livskamrat. Dessutom finns det ingen som känner sin familjemedlem så väl som anhöriga gör.  Vi i hemtjänsten besöker deras hem och oftast är det inget någon hade önskat att fallet skulle vara så. Oftast vill ingen ha hemtjänsten hos sig, de vill ju leva och som de alltid gjort men många måste komma till insikt med att en hjälpande hand kan behövas. Detta är också en bearbetningsprocess vilket gör hemtjänstpersonal inte bara en assistent för medborgaren utan också en viktig del i livet för de anhöriga. Vi bemöter inte bara medborgarna som behöver assistans i vardagen, vi bemöter också anhöriga. Många som inte arbetar inom vård och omsorg har oftast bristande kunskap om detta. Att arbeta inom hemtjänst är så mycket mer. Jag måste erkänna att bemöta anhöriga är den största utmaningen i mitt arbete. 

Åter till kollegan. Det som är så fantastiks med denna är att kollegan tar in så otroligt mycket av det jag framför och vad kollegan ser i sin vardag. Att stå som åskådare för att se hur någon utvecklas mer och mer i sin roll är för mig den bästa gåvan med mitt arbete.  Att jag dessutom får vara en bidragande del till kollegans framgång gör mig så ödmjukt lycklig. Kollegan är startgroparna till livets språngbräda och lägger en en grund av kapital för sin resa vidare i livet. Med dessa grundstenar så kommer denna kollega komma långt. För mig tog det mer tid än så då jag låtit beroendet komma i vägen för min framgång. Men vilken resa jag gjort!

Efter att legat vaken hela natten till torsdagen så blev mitt arbete mindre kvalitativt denna dag. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag upplevde mig stressad och kunde inte gör det lilla extra som jag oftast hinner med. Jag hade inget stressigt schema, jag var mentalt inte närvarande till 100 procent. Igår var det fredag och jag sov otrolig bra. Jag kände mig utvilad när jag vaknade av min andra ringning av alarmet. Tur jag har fler larm. Det första minns jag inte. Min manuella väckarklocka har varit på kurs och min reserv funktion hade semester dag. Detta är två kollegor som kommit att bli mer än bara kollegor som jag nämnt innan. Men utan dessa två var jag lämnat till mitt öde eller rättare sagt eget ansvar att själv vakna och åka till arbetet. 

Igår blev jag sen från start då jag fått fel larm telefon med mig. Lärdomen blev: Jag kommer aldrig mer ta en telefon i handen och lita blint på att det är rätt utan att titta på baksidan. Jag hade hunnit sätta mig i bilen då det ringde från en anhörig. Tankarna snurrade. Varför ringer denna till denna telefon, det är inte ens rätt arbetsgrupp. Jag bemöter som vanlig professionellt och avslutar samtalet. Tittar på baksidan och fick svaret. In igen för att hitta rätt larm telefon och ut på bygden för att ge rätt person rätt larm telefon. Tur det! Annars hade vi haft en larm telefon kvar på byrån i lokalen. 

När jag sedan kryssar runt med bilen märker jag hur det åker saker hit och dit i baksätet. Någon har lyckats klämma in en kartong i baksätet på en Fiat 500 som dessutom inte har några bakdörrar. I den ligger det en halvfull Fanta flaska och åker runder i kurvorna. Med detta hinner jag berömma kollegans kreativitet att klämma in lådan över huvud taget då jag knappt får ut den själv när jag ska ha ut den för att kassera på nästa återvinningsstation. Dock hade jag lyckats klämma in mer då jag tog med en hel drös med lådor och gamla tidningar från en medborgare jag rensade hos. Jag rensar massor i mitt arbete. Det ger medborgarna större utrymme för att få möjligheten att själv utföra sina insatser i den mån de klarar av. Det kallas även rehabiliterande förhållningssätt. Det planerade besöket för denna medborgare skulle vara 40 minuter istället tog det 63 minuter men jag fick rensat och medborgaren fick själv utföra sina moment innan jag avslutningsvis kom och assisterade med det sista. Rent och snyggt och en medborgare med glädje av livskvalitet.

Det finns medborgare med hjälpmedel de helst varit utan men måste ha av olika anledningar. Det blir många kartonger och mycket hjälpmedel i hemmet. Jag bidrar gärna med att rensa upp för att åka till återvinningen för att kassera kartonger med bidragande plast förpackningar som det gärna blir av leverans av hjälpmedel. Medborgarna kan oftast inte själva kassera detta och anhöriga har i uppgift att utföra detta. Kvar står kvittot av tomkartonger i hemmen för hjälpmedel de helst sluppit. 

Dock blev detta på bekostnad av min rast igår. Det blev två mackor sittandes i några minuter sen var det bara att bege sig ut igen.  Innan jag hant in för att ta mina mackor mötte jag en annan kollega i förbifarten. Jag såg direkt på blicken att det var något som bevärade denna. I mötet med mig kom det. Kollegan påtalar att jag ofta missar en viktig detalj med mina besök. Stressad som jag var svarade att jag ska bli bättre. När jag landat i bilen ringde jag upp kollegan och frågade om jag kunde bidra med något då en medborgare blivit lidande av min brist.  Det fanns det inte utan det fick bli om planering till nästa vecka. 

Känns fantastisk tycker jag att jag inte är perfekt. Jag gör också fel. Först kände jag mig fullständigt värdelös men sedan landade jag i ett faktum. Inte bara jag gör dessa fel dock har det hänt lite för många gånger att min kollega var tvungen att ge mig feedback. Tacksam är jag för detta. Gör om, gör rätt! 

I torsdags och fredags har jag lagt mig klockan 21. Sovit som Törnrosa! Så skönt! 

Igår kväll var jag så sugen på ett glas vin. Mina demoner tyckte verkligen att jag behövde det också. Jag ska erkänna att jag var väldigt nära. Men när jag vaknade idag utvilad och smärtfri blev jag så nöjd med mig själv. För att få mindre ont i kroppen behöver jag sova. Det blir sju resor värre av sömnbrist. Dock blev det inte så hälsosamma val vid intag av kost. Det jag valde finns inte ens på kosttalrikens modell. Så fick det bli. Idag är en ny dag. Som sagt. Gör om gör rätt!

Jag får ibland beröm för min blogg och min skriftliga kreativitet. Folk tycker jag ska skriva en bok men med dagens inlägg så är det nästan en bok. Jag håller mig till bloggen ett tag till.  Jag har mer jag vill skriva och förmedla idag. Kanske det blir ett till senare idag? Jag får se.