Stressfaktorer är inga att kombinera.

I lördags gjorde jag ett tappert försök till arbete. Det är ganska vanligt med känsla av dåsighet efter migrän men den ville inte ge med sig. Igår marscherade jag upp till vårdcentralen. Jag fick diagnos migrän och lämpligt läkemedel för ändamålet. Pappa fick som sedvanligt följa med som support stöd. Det gjordes massa undersökningar. När läkaren lyste mig i ena ögat med lampan var det inte långt ifrån en deltagare mindre i salen. Sedan skulle jag veva med armarna till höger och vänster. Titta hit och titta dit. Inget neurologiskt mer än det vanliga. Läkare skulle följa upp om ca 8 veckor.  Det vanliga tramset om lagom motion, varierande kost bla bla bla...... kom också på tal. Med all den kunskap jag har om kost och hälsa är jag högst kapabel till hälosoguro koncept, men en ska leva som man lär annars kvittar det. Så den titeln håller jag på avstånd och skryter om min tio kilo jag gått ner istället. Jag är under 90 kilo och det känns inte bara bra utan också mycket lättare. 

Min livssituation är som den är men det är svårt att få allt att gå ihop. Jag sitter låst i livet med en sådan känsla att jag känner mig osjälvständig. Jag har varit nykter i över ett år. Förra året vid den här tiden var jag ny nykter och hade massa energi till att hålla mig nykter. Nu är jag inte intresserad av alkohol som tur är. Men vad händer nu? Vad ska jag nu se fram emot? Jag hoppas på få ledigt julafton så jag kan fira jul med mina barn som kommer ner. Förra året arbetade jag och åkte direkt till pappa för julfirande på julafton. Det var mysigt frånsett att han skulle se på Kalle Anka och det har jag gjort några gånger så det är inget favoritprogram. Jag slutade redan vi 14 tiden då jag hade gått ner i tid en period. Att gå ner i tid på arbetet hade kanske varit en lösning för att minimera stressfaktorerna. 

En rik shejk hade inte varit fel. Jag som är singel dessutom. Skämt åsido. Att lösa situationen jag själv försatt mig i är det ända rätta. Så mycket löser jag väl inte. Pengarna räcker ändå inte till att min pappa drar ett stort lass. Han är nöjd så länge jag mår bra och kan arbeta. Dock känns arbetsförmågan något nedsatt av diverse åkommor på grund av stress. 

Här har jag inte skrivit på några dagar och jag har inte kunnat gå till jobbet på grund av migrän. Samtidigt som jag kan förstå min omgivning att det möjligen finns en misstanke för återfall så gör det mig också stressad. Jag vill inget hellre än att arbeta och har försökt två gånger veckan som varit. Min tanke om risk till återfall är minimal men jag får ändå ha en skopa empati för min omgivning som kanske tänker tanken. Spela gör jag inte heller. Det om något skulle göra mig stressad. 

Jag får försöka ha några mål som hälsoguro i vardagen. För många funkar inte då blir jag stressad av det. Lagom är bäst!

Med prestationsångest om allt jag behöver göra som jag gör men även allt annat som att vara medmänniska till sig själv och andra. Hur jag hela tiden går och balanserar mitt sinne för att inte bli för mycket men inte för lite. Terapi sessioner som blir lidande då jag har tandläkartider som ändå blir inställda då min tandläkare skadat handen. Det hade underlättat om jag hade lite framförhållning men tandläkarens hand verkar vara en dag för dag uppgift att hantera på folktandvården.  Tänk vad så lite kan påverka så mycket. Min frånvaro som påverkar andras arbete och arbetsbörda. Käre tid. Jag ska uppfinna och ha patent på klonen. Stackars klon dock att behöva arbeta med min arvsmassa och mitt bagage.