Klimakterielängtan.

Demonerna hägrar. Främst över mina hormoners bollspel. Bollspel de inte kan komma överens om vilket. Med livet i behåll har jag en tid med mycket omkring mig. Tandläkare bestyr, terapi, hormoner, egen vilja som jag upplever låst till andras omtänksamhet, värk som bieffekt av hormoner och mental ostabilitet. Årstiden bidrar inte heller.... Den glada skiten ligger nerbäddad och tycker synd om sig själv. Det känns som att det verkar vanligt efter en tids nykterhet att bitterheten kan styra. De finns profiler jag följer på sociala medier där jag kan relatera till detta. Givetvis har jag makten att ändra detta men idag kändes det som att någon kedjat fast mig i sängen. Jag har inte sovit mycket på grund av de övre raderna,  sömnlösheten brukar inte påverka mig för att ta mig iväg till min dagliga sysselsättning. Idag har sällskap av likgiltighet och bitterhet. Dessa synder.... Varför ska det vara så komplicerat? Egentligen är det inte så svårt. Det blir vad vi gör det till. Jag har makten för att må bra. Jag ska bara komma på hur idag. Det brukar bli bättre när jag kommer iväg till mitt arbete men jag är livrädd att sprida negativ energi och upplevas negativ. Det kommer vara över till jul är min målsättning. Då ska terapin vara klar, mina tänder utdragna och lagade. Snart kan vi börja pynta och förberedda för julstämning. Julen är färdig planerad och det blir julafton med mina barn, syster med familj och min far.  Nu hoppas jag bara att ledigheten går igenom så jag inte behöver arbeta julafton. Det gjorde jag förra året. Jag arbetar hellre nyårs helgen. Den högtiden är fullständigt onödig enligt mig. Förmodligen för att jag var hund eller något annat högkänsligt djur i mitt förra liv. Detta oväsen av smällar och ljussken gör mig så nervös att jag önskat boende långt ute i skogen. Förr var jag rädd men det är jag inte längre. Det är mest bara obehagligt när en inte vet när det smäller. Tolvslaget mellan åren då vet jag att det väsnas för fullt men alla andra ljud i dagarna mellan jul och nyår. Pang! så sitter jag som en smälld mygga i taket. 

Jag har vänner som pratar om kärringa körningar. Det är symtom av klimakteriet. Det verkar besvärligt, dock är det besvärligt med kvinnobestyr i min ålder. Jag har inte för planer att föröka mig mer så nu känns det bara onödigt med dessa bekymmer. Det är märkligt hur fertilitets organet kan ha sådan makt. Värsta dagen är jag lika självmordsbenägen som en skånsk fasan. De verkar inte förstå att de kan flyga när de drabbas av panik så risken att kör på dem är överhängande. Plötsligt dyker de ut ur ett buskage och yrar runder mitt på vägbanan och vet inte var de ska ta vägen. Inte kommer de på att de kan flyga heller utan att de springer runt som om framhjulsdriven epa traktor. 

Nog med min marknadsföring av självömkan. Det får bli ett bad. Bad ankorna verkar i alla fall förstå att de kan flyta i jämförelse till en levande fasan som inte begriper sig på något av Newtons tyngdlagar.