Låst läge.

Det har hänt otroligt mycket de senaste tre åren jag bott söderut, 30 mil ifrån mina barn. Det är för internationella läsare 300 kilometer, 1000 meter med en kilometer. Det tar tre timmar att köra uppåt landet för att besöka dem. Det går bra att åka kollektivt såsom buss och tåg. Buss är billigast.  

När jag pratar om att flytta upp blir folk rädda. Rädda för att jag ska börja konsumera ohälsosamma mängder alkohol. Givetvis kan jag förstå den rädslan. 

Jag har främst de senaste året, en månad och tio dagar (som det är idag sedan jag drack sista droppen) befunnit mig på en resa. En resa tillsammans med min familj här omkring där jag befinner mig nu. Det är som att åka tåg. Jag stannar lite här och där på olika stationer under resans gång för att sedan resa vidare. Ibland känns det som att min familj lokalt ibland får elfel och kan inte komma vidare. Jag är inte ute för att döma någon, jag försöker bara få klarhet i faktorer som bidrar till att resan varierar så från den ena familjemedlemmen till den andra. Jag inser att min resa till nykterhet inte bara är min resa. Det är en resa för alla inblandade i mitt liv. Främst min familj som jag älskar så högaktningsfullt. Jag har också bundit många nya relationer med vänner och kollegor med flera. Jag är en högt uppskattad person och jag är så lycklig över det faktum att jag är den jag är, med så mycket empati och medkänsla för min omgivning. Länge har jag lyssnat till mina medmänniskor som vill mig väl men någonstans har jag börjat tappa mig själv. När jag bestämde mig för det nyktra livet la jag fullt fokus på mitt arbete som undersköterska. Det är på mitt arbete jag vet vad som förväntas av mig. Bemöta medborgare och anhöriga, vara delaktig till rehabilitering som ett bra förhållningssätt för att medborgarna ska känna sig självständiga och krya till bättre mående både fysiskt och psykiskt. Men var tar jag vägen? Givetvis är det en glädje att få bidra till någons bättre mående och självständigare vardag. 

Vi är en fantastisk arbetsgrupp med 95 % gott bemötande enligt medborgarundersökning av de vi möter dagligen. Fantastiskt! 

Läget är låst. Jag längtar efter mina barn. Även en längtan att få vissa upp mig och få berätta för min omgivning norröver att jag har klarat det. Kanske jag vill tillbaka ett liv jag aldrig hade men som jag fortfarande skulle kunna ha möjlighet till? Kanske jag skulle återuppta mina lärarstudier som jag påbörjade för några år sedan? Nä det kommer jag förmodligen inte. Jag trivs som undersköterska. Det är min stolthet tillsammans med så mycket annat jag presterat.