Arbetserfarenheter

Idag dök det upp ett minne från förr på en av sidorna jag huserar med konto. Social media kallar vi det för. Dessa medier har ändå skonat mig från mycket hat dock kanske jag inte sett hatet då jag inte alltid uppfattar det så. Hat sprids ofta från personerna som själva har dålig självbild av olika anledningar. Jag är överseende med det mesta. I vissa fall kanske jag gett någon en chans då jag valt att se individen och inte vad den förmedlar. Kan finnas en och annan som fått så många chanser att jag fått ge upp den individen.  Jag tar inte vad trams som helst. Samtidigt måste vi begränsa oss för att inte bli hindrade på vår väg genom livet. Vad vi förmedlar varandra på dessa plattformar tar hårdare än vad vi tror. 

En av dessa plattformar har jag över tusen följare. De var upp mot 300 till men jag tog mig tid för att gå igenom listan. Många konton finns inte längre då de endast utgett sig för att vara någon annan eller ingen alls. Dessa konton spärras snart av plattformen men ligger kvar i min följarlista. De är borttagna och jag har ständig uppmärksamhet till vad som kan verka äkta eller ej. Livet i den digitala världen är ingen lätt värld att leva i. Många försöker med inviter till både det ena och det andra. Många glömmer att det faktiskt finns en verklig människa bakom bilden. Bakom min bild har ni mig. Om mig beskrivs det mycket om här i bloggen. En och annan tror sig känna mig fast vi aldrig träffats. Jag förstår att det kan bli förvirrande. Jag delar med mig mycket av mig själv och mitt liv. 

Just nu är jag inne i en period där ensamheten är välbehövlig på min fritid. Jag behöver vila och tid för kontemplation, tid för eftertanke. Givetvis känner jag avsaknad av en partner men en partner hjälper inte mig på min resa genom denna tid i livet. Det har jag länge trott att det skulle göra. 

På mitt första medarbetarsamtal talade vi om detta jag och min chef. Min chef säger då till mig att jag inte borde söka efter någon partner utan istället ta tiden jag har framför mig åt mig själv. Där och då tyckte jag att det skulle väl inte chefen tycka så mycket om. Idag när jag ser tillbaka på över ett år av nykterhet och spel demonerna i huvudet så förstår jag vad chefen menar. Detta jag tagit mig igenom har jag inte haft utrymme för en partner. Resan till mitt inre, syn på livet och självbild hade inte gjort mig till en bra partner med så mycket arbete jag behövt lägga på mig själv. Med bättre självbild och egenvärde ger det mig också ett annat se på min omgivning och medmänniskor. Jag ger mig inte in i diskussioner med andra om jag snart märker att det handlar om dennes självbild. Allt vi gör och säger landar i självbild. Svartsjuka, avundsjuka, respektlöshet med mera handlar om personen inte om mig. Professionellt tar jag tag i det på mitt arbete om det berör mina medborgare jag assisterar men annars om det är en givande dialog bidrar jag med uppmuntran. Är det någon som är öppen och mottaglig försöker jag bidra med massa positivitet. 

Minnet som dök upp på en av plattformarna var en kollega jag arbetat med förr. Den kollegan fanns med när mitt missbruk tog fart, den tiden jag var långt ifrån att inse att jag hade ett problem. På den tiden var det helt nytt med behandling för spelberoende problematik. När jag sökte information om det första gången fanns det ingen. När jag fick hjälp slussades det ut till kommunerna. Behandlingen inom området har förbättrats avsevärt. 

Där jag arbetade sa jag upp mig då jag vunnit en miljon. Jag tog timanställning i kommunen jag bodde. Efter en tid fick jag arbete igen på samma ställe jag sagt upp mig ifrån. Det blev inte långvarigt. Det var ett jobb jag förlorade för att jag vägrade inse mina problem, jag gick på behandling och försökte hålla mig nykter för att folk i min omgivning tyckte jag hade problem. Jag landade långt ner i sinnet men förstod att jag måste arbeta mig upp igen för att komma tillbaka. Jag hade inga chefs referenser utan min vän och kollega tog sig an uppdraget. Jag fick jobb på en snabbmatskedja. Där var jag i nio månader och fick med mig massor om teamwork med mera. Med två års utbildning till fritidsledare kunde jag få sammanhang på mycket. Så  småningom kunde jag ta timanställning i skolvärlden och jag var åter inom den kommunala sektorn men på hemma plan. Där arbetade jag en tid och fick med mig mycket om ungdomars utmaningar under skolåren. 

Efter en tid tog jag anställning som personlig assistent till ett barn med multihandikapp. Där arbetade jag en tid men kunde inte bli kvar då vi hade så stora avstånd över våra värderingar i livet. Jag kämpade dagligen med att få iväg mitt barn till skolan och hans oförmåga att möta skolåren. Många gånger blev han kvar i hemmet vid sitt tv spel. Trots skolans ovärderliga hjälp kunde vi inte förmå oss att få ihop det. Det har visat sig bero på mer än mitt missbruk. 

Jag återgick till timanställning men då tillbaka till vården som undersköterska. Jag blev snart fast anställd. Det var en turbulent tid fram tills min far sa till mig att flytta söderut för att bo med honom. Med mina goda ambitioner om att bli nykter och spelfri flyttade jag ner till pappa. Fortfarande naiv nog för att inse mina missbruk. Pappa tog hand om mig i ett halvår sedan flyttade jag till eget. Det blev inte bra. Med fast arbete som jag lyckats få så blev det perioder av spel och alkohol. Tills jag den dagen äntligen förstod att nu måste jag göra något åt detta. Jag har varit nykter i ett år och en månad. Spelfri är jag men med enstaka återfall. 

Sluta konsumera fysiska substanser är lätt i jämförelse till något som enbart styrs av hjärnan. Tillgängligheten till spel är skrämmande då jag förstått att min applikation som hindrar mig från spel ständigt blir överlistad av spelbolagens framfart. Än är lagarna få och tvetydiga kring spel men vi måste ha tålamod. Jag är övertygad om att det kommer. Vi såg hur tobak blev framgångsrikt men nu är så smutskastat och framförallt farligt i kombination med nikotin. Vi lever i en tid av en rask framfart inom teknik och digitalisering. Så som forskning visat vad de fysiska substanserna kan bidra till mänsklighetens förfall borde vi snart ha mer forskning på hur tekniken bidrar till det mentala förfallet av mänskligheten. Mänskligheten dör ut av klimatförändringar, krig, oliktänkande och annat att vi prioriterar inte förfallet på individ nivå där människor krigar dagligen med missbruk såsom spelmissbruk och överkonsumtion bakom skärmen. Många arbetar på med forskningen men så som allt ska vara lagom, som ett glas vin till maten eller att spela ibland för att det är kul blir aldrig verklighet igen för någon med beroende sjukdom. Sjukdomen är kronisk och vi måste lära oss att leva med den. För dessa där lagom aldrig blir mer än ett nöje kammar hem jackpotten dagligen då dessa alltid övervinner argumentationen för att spelbolagen exempelvis ska få behålla sin närvaro. Givetvis ska det få närvara för dessa som kan konsumera med lagom men vi behöver mer lagom. Varenda kommersiell radiokanal har reklam om vinster på spelbolag och dess funktioner. Vi ser eller hör aldrig reklam om cigaretter, heroin och kokain. Det vill vi göra osynligt. När vi dessutom har ett land ledande med spelbolagens epicentrum på ön, där världens digitala Las Vegas har byggts upp blir det svårt med lagom även för de oberoende. Det är lätt för vem som helst att bli beroende sjuk när det görs så mycket reklam. Är det meningen att mänskligheten ska dö ut av beroende sjukdom med? Räcker det inte med klimatförändringar och krig? 

Kanske det är forskning jag ska arbeta med? Den som lever den lär. Vi får se.