Fotspår i sanden.

Det här med terapi tar på krafterna. Om jag innan tyckt livet känts likgiltigt och tråkigt så har jag haft en period nu med dessa känslor. Hösten är här och kallt är det på morgonen. I veckan som gått har har jag skrapat rutor på bilen. Usch och fy för den här årstiden. Det som förgyller är dotterns födelsedag. Men endast till det faktum att hon ska firas inte för att hon blir äldre. Det innebär att jag också blir äldre och detta vill jag inte kännas vid. 

Terapin är är kvalitativ. Jag vet vad jag vill prata om så det brukar bli lätt att få igång samtal. Jag får många tips och råd. Vissa scenario kan min terapeut relatera till teorier och annat användbart. Höken har blivit teori till exempel, det är en skön känsla. Jag gör som kungen. Nu vänder vi blad.

I söndags blev det en ytterst lärorik dag. Det blev en hektisk morgon. Det var missnöjda anhöriga, larm, sos och lite där till. På väg in för frukost känner jag hur ångesten tilltar. Jag brukar fånga upp mina känslor och inventera verktygslådan för bästa verktyg. Det gick inte. Jag fick parkera och försöka följa vågen men hur jag än gjorde kunde jag inte landa i något bra flöde. Jag ringer min kollega och vän. Det jag får ur mig är bara: Jag kan inte landa. Andfådd med hjärtklappning och huvudet som snurrade fortare än en tornado. Min vän drog slutsatsen att åka och möta upp mig. Det blev bra. Vi kom tillbaka till kontoret och när jag ska stiga ur bilen tappar jag balansen och styr rakt in i sidan av bilen. Då bröt jag ihop av skratt. Det blev bara fullständig parodi i min hjärna av hur livet kan te sig med någon som lider av panikångest attacker( dock händer det ytterst sällan nu för tiden). Som ett fyllo tar jag mig ur bilen och vinglar fram som om hela planeten drabbads av magnetfältets epikris. Min kollega hörde hur jag skrattade och kunde konstatera att nu har det släppt. 

Det finns en dikt om fotspår i sanden. Det handlar om två par fötter som går tillsammans genom livet men ur de tuffa tiderna syns bara ett par. Svaret i dikten är hur den drabbade blir buren av sin högre makt för att bli vägled genom livet. Jag har högre makter men den dagen på mitt arbete när det föll som det gjorde i mitt nervsystem så hade jag min kollega och vän. Det finns ingen som bär mig så bra som min vän. Jag har ytterligare en vän och kollega. Denna trio kallar jag Dream team. Vi har något speciellt jag inte kan sätta fingret på. Vi bara är den perfekta matchen i min värld. 

Åter till terapin. Detta är något mycket bra för mitt sinne men jag blir så mentalt utmattad. I söndags efter arbete och panik attacker kom jag hem och la mig klockan fem på eftermiddagen. Jag var uppe några gånger under natten för toalett bestyr men kunde lägga mig igen med en kall kudde mellan benen så min värk i benen känns bättre och därav somna om gott. Klockan sju på måndag morgon var jag uppe för tandläkarbesök och terapi. Tandläkarbesöket hade blivit en dyr historia om jag inte haft frikort. Det fick jag för ett par år sedan av en kontakt på vårdcentralen då den ansåg att min tandstatus kunde sätta käppar i hjulet för min nykterhet. Det är vanligt känt med dåliga tänder vid missbruk av alkohol med mera. 

Jag behöver dra ut två visdoms tänder och laga fyra lagningar. Som barn hade jag mycket hål i tänderna och dessa lagningar håller inte i all evighet. Tandläkaren bokade in mig några tider så nu har jag planering för både tänder och terapi på mina lediga dagar framöver. Det känns som att det är lite mycket i livet nu.....

Tre krediter är på väg till kronofogden för löneutmätning. Äntligen tycker jag. De är de sista. Nu är det bara att köra på. Det är ungefär ett och ett halv år kvar. Det har jag sagt många gånger men nu är det färdig räknat. Det blir ytterligare betalnings anmärkningar men jag planerar inte att flytta även om jag hellre hade bott närmre jobbet. Närmre jobbet hade möjligheterna blivit större. I det samhälle jag bor nu är distansen till olika sysselsättningar lite för långa. Det är som det är. Det är bara att fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo säger. 

Frånsett allt har jag haft medarbetar samtal. Det var givande. Tack för allt förtroende jag ges och all välvilja det erbjuds mig. Jag är stolt över min titel som undersköterska och att få arbeta där jag gör. Att min resa skulle betyda så mycket för andra kunde jag aldrig föreställa mig. Al ära för missnöjda anhöriga. Egentligen handlar det inte om missnöjde. Det är ett så mycket större perspektiv att föreställa sig. Att kunna se det med ödmjukhet och empati är en konst. Jag bygger konst dagligen.