Kartläggning av känslor.

Igår talade jag med en god vän. Vi träffades på en dejting sida för några år sedan men denna flitiga man har visat och bevisat att det inte är bekräftelse behov från hans sida han vill påvisa. Vi pratar inte ofta men samtalen blir kvalitativa.  Han beskriver mig som en speciell person som han har svårt att släppa taget om då han låter sig inspireras och förundras över mina förmågor att kämpa. Igår anförtrodde jag honom något jag gått igenom den sista veckan. Han frågar mig hur jag känner. Jag svarar praktiskt och logiskt och har inte riktigt funnit mig i känslan än. Det är vanligt med mig. Jag kan må konstigt sedan frågar någon mig hur jag mår. Oftast någon som sett mig gå i min likgiltighet. När jag landat i frågan av någon som känner mig brukar jag komma underfund med ett och annat. Idag har jag funderat och funderat. Förmåga att kartlägga känslor är som att måla en tavla. Oftast syns inte resultatet direkt utan det skapas under projektets gång. Dessa konstverk lät jag mig inte måla förr då jag fastnade i mina missbruk. Det har blivit en del konstverk skapade det senaste året. Konstverk till självkännedom med mera. Den sista veckans konstverk landar i förlåtelse. Hur jag bearbetar och förlåter för att jag ska kunna fortsätta livet utan bitterhet. Bitterheten gör oss bara olyckliga. Men är jag förlåten av någon eller har det bara funnit sig i en acceptans till mitt beteende kring missbruket? Syns det vad jag förvandlas till? Syns min förvandling som jag känner eller är det bara jag som ser och känner det? Min vän säger att det märks. Med bloggen säger han att jag förvandlas och utvecklas. Han tycker att bloggen är något starkt från min sida, att våga blott lägga mig själv och mina känslor. Han beskriver mig som en klok och intelligent person. Det är jag väl tänker jag. Jag är stolt över min blogg. Lite stolt över mig själv också faktiskt.