Egots hägran.

När jag befann mig mitt i missbruket hade jag svårt för ett nej. Det var mitt ego som var så besatt av bekräftelse behov. Missbruket kidnappar inte bara hjärnan. Det kidnappar din självkänsla, självförtroende och din självbild. Det var en tid sedan jag fullständigt vågade lägga alla korten på bordet för någon. Utan missbruket med i bilden. Det var bara jag. Den bekännelsen frigjorde mycket av mina nyfunna sidor om mig själv. Det är viktigt att låta sig växa med sina nya upptäckter med sig själv men vi har också ett ansvar för andra. Det är inte bara att köra på för sin egen nykterhet och nyfunna frihet. Vi har ett ansvar att också låta omgivningen ta sin tid och utveckling med dig. Familjen behöver sin tid för att smälta ett och annat. Det går inte att ta för givet att de ska vara nöjda och glada för att jag kommit på rätt spår. Familj och omgivning behöver också bearbeta mitt beteende. Det fanns en tid min familj ständigt gick på högspänn för de visste aldrig när och om jag själv eller sjukvården skulle höra av sig om var jag var eller hur jag mådde. Detta är viktigt att minnas, denna tid var inte lätt för dem heller. Jag har förstått med tiden att jag är älskad och omtyckt av så många att skulle jag försvinna hade det påverkat så många liv. Jag skulle förstöra så mycket. Jag har fortfarande bristande livsglädje vissa dagar men kommer ihåg att jag måste härda. Mitt i missbruket brukade jag inte göra det. Jag drack och spelade för att sedan hitta på något för att dö och sedan ångra mig i sista minuten. Detta påverkar familjen outhärdligt mycket. Jag förstod inte detta då för jag förstod inte mitt eget värde. För var dag som går kommer jag på mer och mer om hur mitt värde påverkar min omgivning. Jag har en pensionär på mitt arbete som förmodligen skulle saknat mig mycket om jag inte fanns för hen längre. Ofta får jag höra av kollegor hur saknad jag är av hen när jag inte är där. Hen säger ofta att du har bra kollegor med men du är så rejäl, Linnéa. Tack fina människa! Du har varit till stor påverkan för mig att förstå mitt värde som människa och medmänniska. Det finns en anhörig till en annan pensionär som  är lycklig att se mig. Ni betyder så mycket för mig. Kom ihåg detta. Balansen mellan profession och medmänniska är inget som påverkar ändå även om det skulle verka så. Det är också något jag fått ha i åtanke som gjort mig starkare med mitt sätt att tänka om mitt värde. Jag har växt med mig själv och omgivning. 

Bekännelsen om känslor för andra kommer också med ansvar. För mig är det en ny lättnad varje gång jag kan släppa på trycket men det är viktigt att komma ihåg att det handlar inte bara om mig själv. Jag har nått stor framgång i min egen utveckling men det är viktigt att det är för mig och mina önskemål och förväntningar inte alla gånger blir besvarade. Många gånger kommer förväntningar med bekräftelsebehov och kan jag släppa på det är det lättare att hantera responsen av min känslas bekännelse. Givetvis är det smärtsamt om en känsla inte besvaras men jag måste komma ihåg. Allt handlar inte om mig och min framgång. Jag är evigt tacksam för till denna människa jag har i åtanke om hens sätt att bemöta mig. Det gav mig utrymme till så mycket självkännedom och frihet. 

Så innan ni främlingar där ute med era skambud kontaktar mig. Vad är det ni vill? Vill ni utvecklas eller bara dämpa ert bekräftelsebehov? Jag följer gärna er resa till utveckling och frihet men jag är inte rätt kandidat för att bidra till ert bekräftelsebehov.