Underhållsarbete.

Jag skulle börja simma här i veckan. Fick jag en ursäkt för att låta bli? Jajamän! Badhuset där jag lämpligast plaskar bäst hade sina motions banor avstängda för underhåll.  Så då slapp jag det. Nya tag på måndag då är det fritt fram igen. Måndagar för övrigt är ju en högst lämplig dag för att börja sitt nya liv. Det brukar hålla fram till tisdag lunch sen börjar jag planera för måndagen veckan därpå. Det vore perfekt om jag också kunde stänga igen verksamheten för underhållsarbete. Ringa jobbet, jag kommer inte, det är stängt för underhållsarbete. Fast då hade säkert chefen lockat med dammsugare så då hade jag fått senarelägga mitt underhållsarbete ändå. Dessa dammsugare, Polly och glass i stora lass. Älskar det för mycket för att kunna göra slut. De har ju fått bli mina vikarierande stand-in tillfälligtvis tills jag kommit på nått vettigt att ersatta mina missbruk med. 

Jag måste komma igång med min simning. Min värk tar kål på mig. Nätterna är värst. Lyckas jag somna vaknar jag varje gång jag rör på mig för att det känns som att benen hellre skulle behöva amputeras än sitta kvar för att plåga mig. Mitt bäcken är överbelastat av mina extra kilon så dessa regioner funderar jag på om jag verkligen behöver. Oftast somnar jag inte ändå. Det brukar funka bra när jag jobbar och rör på mig mig. Det är i vila det börjar jäklas med mig. Så somnar jag på kvällen så är det högst troligt jag vaknar någon timme senare och ligger vaken flera timmar. De dagar jag ska upp för att arbeta lyckas jag slumra så jag får lite vila. Natten mellan tisdag och onsdag som gått. Lyckades jag inte somna. Jag låg vaken till klockan fem. PÅ morgonen skulle jag upp för att träffa en vän men kom inte upp. När jag vaknade senare så såg jag att jag skrivit ett meddelande till personen. Jag har inte ett minne av detta. Jag hade till och med tagit mina morgon mediciner i sömnen. Otäckt! 

Jag ska till min vårdkontakt på vårdcentralen på torsdag. Pappa ska följa med. Jag behöver söka hjälp för mina extra kilon och smärta. Jag är expert på att bagatellisera mina behov. Det finns ju säkert någon som har det värre tänker jag. Så pappa får följa med och prata för mig. Det är liksom inte så lätt att motionera när man har ont. Vardags rörelser funkar bra förutom det faktum att jag påminner mer om en blåval på flykt när jag ska knyta skorna. För att inte tala om mina toalett besök. På grund av min funktionsnedsättning så använder jag hjälpmedel för att kunna kissa. Jag har signalfel mellan hjärnan och urinblåsa vilket innebär att hjärnan signalerar att jag kissat klart när det kan stå kvar upp till en halv liter urin i blåsan. Så då tappar jag mig efter varje gång jag utfört nummer ett. Det jobbiga med det hela är även att muskulaturen vill inte samarbeta heller, så då tar jag medicin för att slippa kissa ner mig. Det brukar resultera med kramp. Det är svårt men händer inte så ofta bara jag sköter min tappning. Jag brukar säga att det påminner om Sveriges järnvägstrafik. Antingen kommer tåget för sent eller så kommer det inte alls. Högst opålitligt med andra ord. Därför är jag beroende av utrymme och mina katetrar till mina toalett besök. Ofta får jag frågan varför det blivit så med min kropp. Jag brukar svara att det är medfött. Dock kan en del av det bero på olika trauman jag upplevt. Detta forskar jag inget mer i.  Det är som det är och mina slangar räddar mycket i min vardag för att det ska bli så värdigt och enkelt som möjligt. Sköter jag inte detta får jag urinvägsinfektion. Till slut skulle det innebära njursvikt med dialys behandling. Så mina slangar är min livlina. Men ni ser. Kombinationen med bäcken problematik blir ju klurig i samband med helheten. Tur pappa följer med till vårdcentralen så att jag kanske kan få någon vägledning med det hela. Givetvis är det träning och kost som är det främsta men jag har provat. Min beroende gen vill hela tiden lägga sig i för att försvåra det hela. Det är vilja och bestämdhet som gäller precis som med alkoholen. För mitt alkohol sug har jag fått mediciner. Kanske det finns något i medicin väg för att  dämpa mitt beteende kring mat och sötsaker? 

Jag inväntar fortfarande svar på tillfrågade terapeuter som vårdcentralen remitterat mig till. Den behandlingsform som det är utrett att jag är i behov av heter så fint som Psykodynamisk terapi. Förhoppningsvis kan detta också vägleda mig till en sundare relation till mat och annat gott. Mediciner kan ge en spark i baken men totalen av problemet handlar om min vilja att ändra mitt beteende. Beteende finns där ingen medicin för. Jag har fått behandling för mitt spel och alkohol missbruk nu är det matmissbruk verkar det som. Det ena beroendet avlöser det andra. Dock växer jag i sinnet. Det är alltid bra.