Buffé.

Jösses Amalia vad varmt det är mellan skurarna. Jag som behöver ett svalt utrymme när jag ska sova måste ha min balkongdörr öppen till min franska balkong. Det ser myggen som en direkt inbjudan. Av någon anledning är jag född med den typen av blod som mygg älskar. Varje år är samma visa. Jag ser ut som ett gåendes buffé bord för myggen. Dessutom är jag så känslig så blåmärken är lätt att få. Man kan tro jag gått upp i rinken för att bemöta de där små flygande fäna. Så nattetid är en kamp mot djur och sinne.  Jag har som nämnt sådana besvär med mina ben så snart jag lägger dessa i viloläge. Det dröjer inte läng förrän jag ligger och sparkar som karate kid själv. En god vän med liknade beroende problematik sa att det är kroppen som läker då hen själv har samma dilemma. Vi båda har varit nyktra runt året. Jag mindre hen mer. Dock har jag haft dessa problem med mina ben sen jag var barn så jag har lärt mig leva med det men sista tiden har varit outhärdligt. Allt brukar bli bättre så det kommer väl detta bli med tids nog. 

I helgen som varit har det varit fullt upp med arbete. Hela senaste veckan för den delen. I fredags var min enda lediga dag förra veckan och den spenderades med migrän. Jag ville tro den lämnat för den här gången men den gjorde comback i lördags. Jag klarade min morgon/förmiddags runda på jobbet sen slog den till, fullständigt skoningslöst. Jag kraschade på soffan och kollegor var kring mig hela tiden och frågade hur jag mådde och avlöste nått enstaka besök för mig. En kollega åkte iväg och köpte värk tabletter. Efter två paracetamol och en ibrufen var jag på benen igen efter en timmes vila. Vilket engagemang det blev för lilla mig. Evigt tacksam är jag men också dem då jag kunde stanna kvar och avsluta mitt arbetspass som dessutom var dubbel pass. Ligga och vila på jobbet ligger inte mig i fatet. Men många gånger har jag stannat kvar till sent på kvällen efter ett kvälls pass för att dokumentera. Så först hade jag dåligt samvete men sedan tyckte jag att det går jämt ut. Bättre mig på plats efter en timmes vila än ingen alls. Resten av dagen gick jag som med ett vakuum  i huvudet. För jag får ärligen skryta med att det finns lite tillstymmelse intelligent liv där inne bakom pannbenet på mig i vanliga fall. 

I helgen fick jag fler lärdomar med mig i bagaget. Oftast inom den grupp av arbete jag och mina kollegor bedriver så tar vi stress som något lättsamt. Med tiden har vi lärt oss att det tar den tid det tar och märker vi till slutet av arbetspasset att någon eller några inte kommer hinna i tid så avlöser vi varandra. Jag vågar påstå att vi har oftast mycket god kommunikation kollegor emellan. Även en rejäl skopa empati och förståelse för varandras arbetsuppgifter. Ibland så händer det dock att någon kollega är ur balans då får vi coacha och stötta varandra till max. Jag tycker själv och får hör av andra att jag är bra på det. Det känns fint. Det viktiga för mig är att alla ska vara bekväma med sitt arbete. Ibland händer det att det inte stämmer så bra överens personkemi emellan pensionärer och personal då byter vi och fixar så alla ska vara nöjda. I den mån det går förstås. Dock blev det lite åtanke när stressen inte la sig hos en kollega. Då blir det svårt. Vi hade alla lika mycket att göra och vi var alla i samma båt. Kvällen gick och det blev bättre. Jag fick en ny lärdom . Vi är alla olika med olika bakgrund och diagnoser. Trots detta ska alla ha samma möjlighet till lika värde som andra. Med diagnoser och personligheter finns det ofta fördomar beroende på vad för diagnos det är. Det är tragiskt vad vissa människor måste slå sig fram för att få leva på lika villkor som andra. Kort och gott. så måste vi våga knäcka protokollet. Vi måste motbevisa att det går leva på lika villkor trots våra olika egenheter. Dock är det en resa att ta sig fram för att lyckas med detta. Först måste vi lära känna känna oss själva för att sortera och kartlägga livet. Lite som att bygga sin verktygslåda.  Sedan är det bara och köra loss! Ut och visa världen vem du är och ta för dig. Jag med min beroende gen får oftast positiv feedback. Människor ser mig som en modig individ som vågar gå ut med mitt liv som jag gör. Det är inte självklart.  Även jag kan stötta på fördoms fulla människor. Att vi är människor med dessa olikheter ska bara stärka oss. Det ger gruppen i sin helhet mer kompetens och det gör oss till ett starkare lag mot ett gemensamt konsensus. Livet är en ständig resa mot nya erfarenheter och kunskap. Det viktiga är att värdesätta detta på rätt sätt. Inte alla får denna unika möjlighet att leva livet fullt ut. Det finns de som lever ständigt förtryckta. Många får inte bli gamla då sjukdomar sliter livet ifrån dem. Ironiskt nog kommer det från mig som inte önskat annat än att dö tidigare i livet. Jag fick det unika tillfälle med massa hjälp och en enorm vilja att återfå kontrollen över mitt liv och sinne. Det unnar jag även dig som har det kämpigt. Det går med rätt insatser och vilja.