Längtan eller förväntan?

Det har varit en tid jag funderat mer och mer på att flytta tillbaka till mina barn. Tanken har slagit mig innan men nu är den mer påtaglig. Jag längtar efter dem. Min exman är en fantastisk pappa och jag har fullt förtroende för honom vad det kommer till våra barn. Jag är inte vårdnadshavare enligt formalitet då vi var överens om att deras pappa skulle ta över för enkelhetens skull då jag flyttade en bit ifrån, till mina hemtrakter. Med min flytt fick jag den hjälp som behövdes för att nå dit jag är idag och jag är övertygad om att det kommer bli bättre och bättre. Men jag saknar mina barn så mycket. Jag är även införstådd med att jag inte kommer få tillbaka vårdnaden heller. Det berör ju bara ett barn nu och jag behöver inget papper på att jag är förälder. Det är jag ändå. När jag flyttade neråt landet gick det i en ryslig fart. Jag fick en andra chans. Till en början blev det inte så bra men det rättade till sig. Tack vare mina chefer fick jag en rejäl spark i röven. Det är jag dem evigt tacksam för idag. Det sista mötet med HR och mina chefer kunde jag ana en viss förnimmelse av uppgivenhet. Då hade jag varit nykter i tio veckor. Jag tyckte då att de var lite sent på det då jag hade bestämt mig. Men nu ser jag att det mötet blev värdefullt för min framtida nykterhet. Jag har det senaste halvåret varit på några provtagningar på företagshälsovården för att bevisa min nykterhet. Jag har med stolthet parkerat utanför för att lämna prov. 

Jag vill så gärna finns till hands för mina barn. Det känns lättare när jag är i närheten av dem. För många låter det som att jag vill plåstra ihop mitt dåliga samvete men det gör jag inte. Jag är väl medveten om hur livet varit och blivit för alla inblandade parter. Det viktiga är att se framåt och att jag om det tillåts få stötta mina barn in i den vuxna världen. Min dotter sköter sig exemplariskt men för min son som får vänta 1.5 år till vill jag gärna kunna bidra till hans utveckling möjligen avlasta för min exman om det skulle önskas.  

När jag flyttade neråt var det någon som sa mig att när allt blivit bättre kanske du flyttar tillbaka igen. Det kändes så avlägset då. Där i mitt totala kaos trodde jag att livet alltid skulle bestå av kaos. Livet har lugnat sig och ekonomin har börjat stabilisera sig. Nu är kronofogden förlängd till december nästa år efter ett inkassobolags snedsteg, men kronofogden är ju ingen bödel. Jag är även evigt tacksam för denna statliga institution. 

Så som rubriken frågar. Är det en längtan eller förväntan jag har efter mina barn? Givetvis en enorm längta men jag vill så gärna kunna vägleda mina barn. Jag gör det bra på distans med men min son behöver mer vägledning i den fasen av livet han befinner sig i nu. Jag frågade min son om vad han tyckte om mina funderingar. Grabben svarade: Mamma, du ska flytta upp för din skull, inte för min. Jag vågar påstå att jag skulle göra det för bägges skull. Jag skulle må bättre av att vara morsa på plats istället för på distans. Förhoppningsvis hade han kunnat  må väl av min aktion som mamma. Jag är dock rädd för att mina förväntningar inte blir som jag tänkt. Men det har jag lärt mig att förväntningar ska vi sällan ha utan ta dagen som den kommer. Efter alla mina fall och uppgångar tar jag inget för givet längre. Aldrig vill jag ta något för givet längre, besvikelsen blir bara ett hårdare fall och det vill jag skona mig från. Förväntningar är ändå något vi har som människa. Det kommer kanske inte bli som jag tänkt men det måste ändå få vara ok.