Barndomsvänner.

Jag har en trogen följeslagare här på bloggen. En barndomsvän. En envis rackare till råga på allt. Vi möttes under högstadietiden. Det gick många år emellan men sedan stötte vi på varandra igen. Sedan har personen följt mig mest genom sociala medier. Det fanns en tid möjligheten att vi skulle finna varandra mer intimt, men det blev bara för en kort sekvens i livet. Jag var inte redo för så mycket kärlek som han var beredd att ge mig. När jag sedan blev redo hade han gått vidare. Det som händer med missbruks perioder genom livet är förunderligt. Jag har satt livet på paus medans alla andra fortsätter. När jag sedan trycker på play igen då har de flesta kommit längre än jag. Dock kommer jag vidare i livet med mer självkännedom och självgranskning, det som många andra kanske inte hinner med då livet bara går sin gilla gång. Jag har mycket erfarenhet av livet med men hade kanske velat ha en mer äventyrlig berättelse att återge. Jag har rest och bott utomlands och hade velat resa mer. Den tiden kommer. Jösses! Jag är ju bara 43 år, jag får det att låta som att jag står med ena foten i graven. 

Det har hänt så mycket i mitt sinne denna tid jag varit nykter men det är först nu jag börjar återknyta kontakten med min egen identitet. Jag har inte riktigt hittat rätt där ibland alla känslor, minnen och vardag.  Det senaste har jag funderat mycket över forna relationer. Relationer jag skulle vilja återuppta och relationer jag helst hade sluppit. Alla relationer har ändå gett mig kunskap och förståelse för mina medmänniskor. När jag var yngre var snabb på att döma vid första ögonkastet. Idag ger jag det en chans. Jag ser till och med utmaningar i att skapa kontakt med den mitt sinne omedvetet dömt negativt. De personer tenderar ligga mig närmst om hjärtat. Har jag en gång funnit personen bakom skalet så blir de sällan av med mig, oavsett hur personen beter sig. Har jag en gång valt att tycka om människan bakom skalet förstår jag snart att även den präglas av livet. Våra livs historier är sällan enkla. Det är alla människors livs historia som skapar individen jag har framför mig. 

Jag har en annan barndomsvän som reser land och rike. Hon har bott på andra sidan klotet några år och har nu tagit sig till närmre breddgrader. Under sommar halvåret är hon i Sverige. En person med så mycket inspiration att ge. Vi har ingen daglig kontakt men när jag skriver till henne får jag alltid svar. Då brukar ett och annat galet barndomsminne dyka upp. Som till exempel; När jag var barn brukade jag alltid gräva i smörpaketet, ta massor av smör för att sedan lägga tillbaka mer än hälften i paketen. Hon blev måttligt irriterad när hon sedan skådade arkitektoniska utgrävningar i smörpaketet. Tänk så tålamods prövande livet kan vara. Hur jag gör med smöret idag låter jag vara osagt, men det är nog inte större skillnader. Smör är nämligen för gott för mitt eget bästa. 

Sedan har jag min närmsta vän från barndomen. Vi pratar aldrig men ändå vet jag var jag henne om jag skulle  behöva. Även om jag inte behöver så finns hon där. Jag har många gånger trott att vänner kommer går men de vänner som går och inte kommer tillbaka har ju aldrig varit en riktig vän. Jag har inte många vänner men de jag har är min inre krets. Min inre krets är helig för mig. Där har jag utrymme att vara mig själv och mitt icke jag. Mitt icke jag sagt menar jag det som jag varit under mina perioder av missbruk. Lika mycket glädje som jag delar med mig, lika mycket sorg orkar de med när jag mått dåligt. Återigen inser jag hur älskad jag är.