Verktygslådan.

Min moster dog för två år sedan. Jag fick ett meddelande av min kusin på telefonen när jag var på väg ut för att assistera medborgare. Utanför dörren till mitt arbete läste jag meddelandet och drabbades av en ångestattack. Jag sprang in på jobbet igen och ropade efter min chef i ren panik. Min chef kommer, ropade någon efter mig frågar han. Jag! Jag måste prata sa jag till honom. Vi gick in på hans kontor och jag berättade vad som hänt. Han frågar mig om min moster hade velat att jag skulle sörja. Jag fick berättat att vi hade inte någon vidare kontakt heller så troligtvis skulle min moster tycka att jag borde sköta mitt jobb och ta det med mindre känsloflöde. Min chef sa då till mig: Du vet vad du ska göra. Använd din verktygslåda. 

Idag sitter vi på Arbetsplats träff/ utbildning. Det är väldigt varmt i lokalen och luften är kvav. Jag känner mer och mer hur det fylls som en tjock massa inom mig, hur hjärtat slår fortare och fortare samtidigt som nått håller om det så det får svårare att slå. Jag rusar ut ur rummet in på toaletten med dörren öppen då jag inte hunnit stänga den. Jag tvättar ansiktet och försöker fånga andan. Min chef kommer förbi och frågar mig vad som händer. Jag svarar direkt. Verktygslådan. Jag upplevde en direkt respons av förståelse och han lämnade mig. När jag samlat mig gick jag tillbaka in på mötet och fortsatte. Kollegorna blev oroliga men jag svarade: Det har gått över nu. Jag hade inte en aning eller vildaste tänkbara anledning till varför den här ångest attacken plötsligt uppstod. Den bara satt som smäck. Sådant enkelt som dålig luft var min enda tänkbara anledning. Frånsett denna händelse har jag haft en mycket givande dag på mitt arbete. Vi var samlade hela arbetsgruppen för information om vårt ansträngda läge vi har rent arbetsmässigt inför sommaren. Trots detta måste jag säga att vi håller ut rätt bra. Det går upp och ner på alla arbetsplatser det viktiga är att cheferna ska med på tåget och inte själva fastna bakom sina skrivbord. Våra chefer är ett väldigt bra rese sällskap på tåget. De ser oss och uppmuntrar oss. Jag är en stolt arbetstagare som känner mig sedd och hörd. Jag känner mig som ett proffs. Den känsla kommer inte bara utifrån egen insats. Det handlar även om hur man blir bemött och lyssnad till. Idag var det många som hörde mig tala inför gruppen. Jag berättade om detta jag beskriver här. Hur viktigt det är att alla förstår sin insats och plats i kugghjulet. Vi är en del av så mycket i ett större sammanhang och vi får inte tappa fokus. Vi är viktiga ! Jag upplevde att jag fick inspirera. Den inspiration jag får dagligen i mina möten med andra människor fick jag dela med mig av. Det var en otrolig känsla av glädje. Mina kollegor applåderade och jag kunde riktigt ta på känslan av inspiration och ödmjukhet. Tack för idag fina kollegor, chefer, medborgare och anhöriga. Tillsammans blir vi så mycket.