Om lagom är bäst vad är då sämst?

Jag har en kollega som alltid svarar lagom när man frågar hen hur hen mår.  Klokt svar. Det ges inget utrymme för följdfrågor upplever jag. När min omgivning frågat mig i veckan hur jag mår har jag dragit till med ett bra eller för personer jag har förtroende för har jag svarat. Det är inte bra men det är heller inte dåligt. Denna veckan har varit ett sorts vakuum. Jag har lagat mat. Det hör inte till vanligheterna. Jobbet har varit stressigt mentalt fast jag haft utrymme i schemat för fördröjningar. Sånt brukar jag hantera ändå med att vara i tid. Dessa dagar som gått har jag inte hunnit med. När jag inte hinner med och göra det jag ska tenderar jag att känna mig värdelös. Den känslan är vad vi i beroende världen kallar för trigger. Flera tillfällen i veckan har jag tänkt slänga in handduken för att gå till bolaget och köpa vin. Jag har dessa tillfällen dragit i handbromsen för att analysera tanken och inser att min stress är en trigger. Hur ska jag då hantera stressen? Jag är av uppfattningen att det tar den tid det krävs för jag jobbar med människor. Då börjar jag istället fundera över vad mina kollegor tycker om min insats. En kollega svarade att du tillhör eliten, du behöver inte tänka så mycket. Det  är så ibland. Det händer saker och man undrar varför men där finns inga tydliga svar. Jag tar mig tid för att se inte bara mina vårdtagare utan också anhöriga. Det är av anhöriga vi får kunskap och svar så att vi kan ge bättre omvårdnad till våra vårdtagare. Deras anhöriga är guld värt när vi kommer för att vårda våra äldre. Som jag nämnt tidigare jobbar vi inom hemtjänsten så nära död. Vi kommer till vårdtagare som ligger sina sista dagar i livet och väntar på sin nästa anhalt. Jag inser med min insats att det är ingen lätt uppgift i mitt yrke. Det är ett privilegium. 

Jag har väldigt svårt för att vara lagom. Jag ställer så höga krav att minsta lila påverkan till negativitet gör att jag ser ner på mig själv. Jag har de senaste dagarna förstått att den person jag blir utan alkohol är en ny skepnad att lära känna. Så samtidigt med min vardag som undersköterska med alla krav jag ställer på mig själv blir dem omöjliga att hantera då jag nu även ska lära känna mig själv. Jag får helt enkelt inse att jag behöver sänka ribban för att orka med. Då kommer nästa fråga. Hur sänker jag ribban till en lagom nivå för att ändå utföra mitt arbete inom rimliga gränser till acceptans? Jag har gått ner i tid på mitt arbete för att jag ska hinna med mig själv för att lära känna mig själv och ge mig utrymme till mer aktiviteter som ska bidra till bättre mående.

Jag är ju inte värdelös, det vet jag ju längst inne. Men det verkar var något inlärt beteende jag måste jobba bort. Beteende är inget vi bara kan ändra. Det tar tid. Återigen står jag där med en uppgift med den där dygden av tålamod. Det händer inte mycket i livet nu men det får väl vara så ett tag. När jag sedan ser i backspegeln kommer jag förstå att det var nu det hände massor. Det är ingen lätt uppgift att avstå alkohol och spel som varit en så stor del i ens liv så länge. 

Bibeln har ett bra citat; En dag i himmeln är tusen år på jorden. Det ger mig lite perspektiv. Den där Eva kunde ju haft lite av det i åtanke innan hon åt av äpplet på det förbjudna trädet. Då hade vi kanske haft lite förmildrande  omständigheter på jordklotet som mer fred och kramkalas. Men återigen, hur hade det sett ut? En hel befolkning med 70 tals syn av flowerpower och lågt IQ.  Det var kanske tack vare Eva vi skulle få knas på vad lagom skulle betyda för mänskligheten.