Aha!

I natt var det som traditions mässigt ett bakslag för uret. Vintertid innebär att klockuret ska tillbaka en timme. Till vintertid är det ju ok, då får vi sova en timme längre. Till sommartid är det inte lika underhållande för då blir det en timme mindre. Jag som är besläktad med Skalman  tycker detta är ren idioti. Idag vaknade jag klockan sju och tyckte det var ovanligt ljust ute. När jag funnit mig till verklighet förstår jag att klockan är "åtta". Lagom tid. Då tar jag mina mediciner när jag är ledig. När jag arbetar brukar jag oftast jobba dagtid. Det innebär att jag ställer klockan på 04.45 för att hinna med mitt kaffe i lugn och ro. Det sker ju sällan får jag erkänna. Prisa snooze funktionen! Som vanligt drar mina tankar iväg på annat till sammanhanget. Jag tänker på dessa djupt religiösa människor som frivilligt går upp för att be. I vissa länder hör vi böneutroparen vid fem draget. Jag var i Marocko för länge sedan. När den börja vråla trodde jag det var krigs varning. Men icke. Personen bredvid sov så gott och lämna böne uppgiften till andra familjemedlemmar. Sedan har vi nunnor och munkar som inser sitt bästa med att bo långt ut från civilisation för att inte störa andra med klockspelet i ottan för bön. Nä tack! jag håller mig på neutral mark med grannar som oftast stör men inte i ottan. Jag har en granne som borde göra som jag. Inse sitt missbruk och ta tag i saken. Istället blir grannar lidande av hans utspel på fyllan som tenderar ske dagligen mellan 11 till 18. Sedan däckar han är min tolkning. Hen är högljudd och bullrig, vrålar ut i tomma intet och är allmänt tråkig med sitt uppförande. Jag vill inte klaga, jag vet ju själv hur demonerna krigar i hjärnkontoret. Dessutom verkar hen vara pensionär och har inget jobb eller annan sysselsättning att fundera på. Jag tycker synd om hen samtidigt som jag själv upplever det svårt att avstå mina dumheter när jag lyssnar till hen dagligen. Dock påminns jag om livet med ständigt alkohol på anslagstavlan på kontoret där uppe. Det är ju faktiskt ingen höjdare. Livet är enklare utan skiten. Logistiken kring mitt drickande för att vara nykter bakom ratten, tvättid till alla lakan jag kissat ner ner jag däckat och inte vaknar till basala behov som toalett besök och allt annat jag glömmer göra för jag bestämt aktiviteter med folk på fyllan och inte kommer ihåg olika träffar för att sedan bli brutalt påmind som dålig med människa.

Efter gårdagens inlägg så började kugghjulen rulla bulan mellan axlarna. Jag tenderar få upprepade återfall då jag varit rädd. Rädd för mig själv. Spegelbilden ser ju inte så anskrämlig ut så jag landade i att: Det är ok att vara ledsen, arg, upprörd, glad, likgiltig och massa andra känslor. Dessa känslor har för mig varit  anledningar till att dricka och spela. Jag tog en fylla för jag mår dåligt av olika anledningar har min förklaring blivit. Nu förstår jag att detta bara varit ursäkter. Det går bra att känna efter hur jag mår utan att dricka och spela bort hela lönen innan räkningarna är betalda. Det är ok att vara rädd för sin spegelbild. Jag behöver bara lyssna in och känna av vad det är som ger mig känslan av rädsla. Inte konstigt jag är rädd. Vem är du där i spegeln? Har vi träffats förr för ditt ansikte känns bekant, men vem är du bakom? Hittills har jag funnit en hårt arbetande kvinna med sitt inre. Hårt arbetande för att kunna fortsätta mitt jobb som undersköterska då jag finner glädje i det jag gör.  Jag skriver blogg, det är ett enormt bra hjälpmedel till min utveckling och bearbetning. Trots veckans vakuum är jag en högst levande individ på väg någonstans. Mitt i allt sörjer jag. Det är som att göra slut med mig själv för att knyta an till en mer levande person. Det är läskigt. Världen utanför mitt spelande och drickande är för mig okänd mark. Jag vet nu att jag behöver inte vara rädd, det ordnar sig. Rädsla och alla andra känslor ska inte bli min ursäkt till återfall. Jag kommer lyckats om jag bara fortsätter vara modig. Modig på även här lagom nivå.