Programmering

Det sägs att det är och kommer vara brist på programmerare i framtiden. Inte konstigt, det måste vara en svår uppgift. Tänk så många själar vi är som bara går runt i cirklar. Den ekvationen är svår att knäcka. Det går att lära sig programmering inom it men programmering mentalt är ett livslångt lärande. Ibland föreställer jag mina tankar och erfarenheter som en stor parkerings plats. Den på Ikea är lagom jämförelse. Gigantisk! Först ska jag parkera, är det fullt blir det svårt att hitta plats. Efter många om och men har jag en plats. Problemet uppstår när jag ska hitta bilen när jag är färdig i butiken. Ungefär så känns det när jag sitter i min kammare och funderar över vad jag ska göra istället för att spela. Eller den närmsta parkeringen rakt fram som tycks vara jackpotten tills jag ska där ifrån och vet inte åt vilket håll jag ska backa ut för att lämpligast komma från parkeringen, utan att köra på någon eller reta upp någon som tycker jag är hel dum som inte ser var jag backar. Det går helt enkelt inte att se vad som kommer åkande när de andra bilarna står i vägen.

Jag går och funderar över om jag ska häva spärren till mina spelsidor. Jag har en app. som komplement till spelpaus. Spelpaus gör mig permanent spärrad på svenska online sidor och svenska spel i butik. Appen blockerar mig från utländska spelsidor. Jag betalar en symbolisk summa månadsvis. Jag kan häva den men måste då vänta tills min betal period gått ut. Känslan av abstinens av spel är som en tanke som parkerar sig på den mest problematiska platsen som finns, just för att den är så svår att släppa. Det blir kaos i programmeringen. Någonstans har jag lyckats med om programmering för det blir lättare och lättare att avstå. Men nej, jag kommer inte häva den för JAG vill inte det, det är min spel hjärna som försöker komma åt mig precis som djävulen gjorde när Eva åt äpplet i Edens lustgård. Där får jag ju vara tacksam till Evas brister då det gett mig kunskap och styrka till att slå tillbaka spel djävulen. 

Förmodligen har jag bara tråkigt eller möjligen bitter. Jag har så många idéer  och tankar om vad jag vill göra men det känns som att bestiga bergskedjor. Jag vill börja träna men plötsligt verkar jag känna av varenda millimeter av min hud som ursäkt för att inte göra det. Jag vill studera. Planen är klar men ekonomin är inte godkänd för sådana utsvävningar när en gjort sig beroende av andra till följd av sina skulder. Viljan är stark för att göra mycket men tiden ska räcka till återhämtning och realistiska målsättningar. Idag har det gått fem veckor. De veckorna gick fort. Snart är det jul och då är det tre månader om jag står på mig.  Det behövs bara en mindre parkeringsplats med fler handikapp anpassade rutor, då fixar jag det säkert. De handikapp anpassade rutorna får stå för del mål. Jag behöver inte springa maraton, det räcker med en kort promenad till en början. Tills dess att jag bearbetat klart tanken till agerande så fortsätter jag streck titta på min serie. En sjukhus serie med andras livsresor så jag slipper tänka så mycket på min egen. Seriens innehåll påminner mig mycket om min egna vardag där liv och död lever så tätt inpå varandra. För mig med döden så centralt i mitt sinne är jag tacksam för alla perspektiv av livsöden jag möter dagligen. Nu förstår jag hur värdefullt mitt liv är. Jag är frisk( fysiskt), det är allt för många som går en smärtsam väg mot döden då de mer av allt hellre hade velat leva mer. Innan var jag avundsjuk på dessa individer. 

Fortsätt kämpa! Det tar tid men tiden är historia efter nästa andetag. Jag fortsätter skriva historia. Rätt som det är har det gått månader sedan år.....