Vilka tider livet ger mig och mina nära. Igår var tanken att jag och far min skulle gå på begravning då min pappas svägerska och mina kusiners mamma lämnat jordelivet. Så blev det inte. Istället fick jag köra pappa till sjukhus då hans långtids EKG fick underkänt. Bara tidsfråga innan gubben trillade ihop. Farsan blev inlagd för övervakning av hjärta och ny dosering av läkemedel. Gubben är för lugn så pulsen blir för låg samtidigt så stressar han upp sig och får för hög puls att det blir lika farligt med låg som hög puls. Givetvis beror detta inte enbart på stress med mera. Hans hjärta och puls får och göra ändå. Inte nog med detta. Han har förmaksflimmer med. En pacemaker hade nog hjälpt men det vill läkarna inte placera en. Jag antar att helheten påverkar beslutet till detta.
Dagen innan pappa fick besked om underkänd hjärtfunktion meddelades han att systern hans gått bort. Hon var gammal. Denna faster och min farmor gick med magen i vädret samtidigt så min pappa var farbror innan han ens var född. Min lilla pappa blev en sladdis. Min faster blev gammal nog för att sätta tofflorna med all rätt. Pappa blev ändå ledsen. Trots allt hans syster. Jag får finnas för Faratan som han finns för mig. Det gör vi! Vi är familj oavsett allt livet utsatt oss för.
Samtidigt har jag arbetat med vemod och slutfört allt jag kan för en fortsatt sprint åt min efterträdare. I torsdags gjorde jag sista dagen och fick presenter av både kollegor och medborgare att jag skulle blivit stämd för mutbrott om jag fortsatt min anställning. Skämt åsido så illa var det inte.
Mitt i allt fick jag svar från röntgen. Artros i båda höfterna. Lätt grad i högra och måttlig i vänstra. Jag fick ett svårtydbart brev från doktorn som jag fick fråga AI vad det stod. Sedan förstod jag vad domen blev. Så AI fick vägleda mig med bra övningar och annan motionsform som är bra för tillståndet i fråga. Det är bara och sätta igång!
När jag landat i mitt nya boende med arbete och allt därtill får jag ta detta svårtydbara brev och gå till ny läkare för en bra planering av tillståndet. Det ska bli bra för det vill jag. Artros går att leva med jag ska bara komma på hur. Jag är åter till LAGOM.
Igår kom jag hem efter att jag fått pappa till sjukan. Jag somnade och har vaknat till och från men totalt set blev det ett dygn i sängen. Jag var trött.
Nu är det bara resten kvar. Packa färdigt, flytta möbler utan hjälp av pappa, köra lätt lastbil för första gången i mitt liv, köra många milen, åter till fastlandet för städ och besiktning av gamla lyan. Nytt arbete påbörjas på torsdag.
Jag har hunnit med att gråta en skvätt vid ett och annat tillfälle.
Annars är jag lugn som en filbunke. Värre kan det bli men jag har lärt mig hantera ett och annat genom livet. Det viktigaste nu är att pappa får fler år av livet. Han är på rätt plats för den hjälp han behöver.
Jag och Lizzies husse får styra upp detta själva. Det löser sig. På plats norrut har jag Melleman, min son. Jag har en hel arme av människor om jag bara ber dem, men i sista minuten blir det svårt att få med alla på tåget.
Allt löser sig, det brukar det göra!
Lägg till kommentar
Kommentarer