En runda på åsen var planen i söndags. Så blev det inte. Hunden och jag blev hemma och hundens ägare tog bilen till sitt kalas. Jag fick streck sett en serie och strukit hund ägarens arbetskläder. En busschaufför med glatt humör ska inte bara vara glad utan också välklädd.
Hunden fick sin promenad men efter utfört sina behov började den leta efter närmsta dörr som liknade deras egen entré. Vi gick hem igen.
I måndags skrek höfterna efter lagom aktivitet. Det innebär två paracetamol, en ibrufen, lagom aktivitet och vila. Det brukar vara svårt att tillgodose detta på mitt arbete. Samtidigt som min mentala hälsa börjar hantera flytt lådor. Med ett liv som mitt med denna förändring är det inte bara fysiska flyttlådor som ska hanteras. Rent mentalt ska det organiseras och sorteras. Mycket känslor både på gott och ont men mest gott.
Efter en dag på mitt arbete brukar jag behöva cirka tio timmars vila med sömn. Igår till idag blev det fjorton med tre till fyra turer till toaletten och en och annan promenad genom min vrå för att lägga mig igen utan att höfterna ska börja rösta. Efter fjorton timmars stillaliggande är det inte konstigt det gör ont men mentalt sätt orkar jag inget annat än att dra något gammalt över mig.
Idag ska höfterna röntgas. Äntligen! Läkaren misstänker artros så det lutar åt att jag blir skol tös. Inte praktiskt menat. Jag ska fortsätta arbeta men tydligen är det Artrosskolan en ska gå om en har dessa bestyr med sina höfter. Operation kan bli ett alternativ men det vill jag inte utsätta mig för i onödan. Med tanke på hur jag haltar mig fram genom livet som en skadeskjuten älg så kanske det inte är så onödigt. Vi får se vad plåtarna visar.
Jag står även i fas för att byta arbete. Ett lugnare arbete där jag kommer befinna mig på en avdelning istället för halva kommunen. In och ut ur bilen blir inget att göra då jag dessutom inte kommer ha tillgång till bil. En lagom promenad till och från arbetet väntas. Dess faktum till dåliga väder existerar inte, enbart dåliga kläder gör promenaden tråkig. Med andra ord får jag klä mig efter väder! Märkligt hur detta begrepp ger sig som mest till känna i dåliga väder såsom regn och rusk. Hade vi använt begreppet vid värmebölja och solsken hade jag förmodligen blivit gripen för förargelseväckande beteende om jag promenerat naken till jobbet.
Medlemmar av släkten har blivit en mor mindre och sedan några år tillbaka blev de sin far fråntagen. Jag har nu två föräldralösa kusiner. Med livet naturliga gång som väntas är detta inget konstigt. Det konstiga är att människor ska fråntas livet alldeles för tidigt på grund av cancer. Jag minns tiden då min mor låg med cancer och hur vi samlades för att ta farväl. Detta vakuum innan begravning och alla känslor under begravningen. Jag var inte så bekant med mina kusiners mor men har blivit mer bekant med mina kusiner på senare år. Jag vill finnas för dem av ren solidaritet då dessa funnits för mig och min familj vid våra familjemedlemmars tidiga bortgång de senaste åren.
Många tankar kring mammas bortgång har funnit sig i sinnet men inga tankar av sorg och ouppklarade minnen. Istället har jag funnit frid med både min mors och brors bortgång.
Tack vare min kusin och andra deltagare har detta kunnat ske. Min kusin som tar sig tid och prata i timmar över telefon fast den har ett familjehems placerat yrväder att vaka över. Jag beundrar de så. Jag är så stolt att ha dessa kusiner och vill mer än gärna avlasta dem deras yrväder till begravningsceremoni. Inte för att jag kan men för att jag vill. Dessa människor är så älskvärda.
Till min andra kusin som inte har familjehems placerat urväder vill jag bara kram om och önska denna all styrka genom sitt sorgearbete.
Med nykterhet kommer många insikter. En insikt jag håller varmt om hjärtat är familjen. Av familjen ges och fås så mycket kärlek. Vi skapar även familjer utanför familjen i form av vänner som alltid är där oavsett om vi kommunicerar med varandra eller ej.
På mitt arbete har jag också en liten familj. Det känns vemodigt att lämna dessa men i sinnet kommer de förbli min familj. Mina två vapendragare till kollegor kommer alltid ha an plats i mitt hjärta. Mina fotbollshjältar har sin plats och mina metaforer får stå i kulisserna som hejarklack. Disk metaforen lämnar jag kvar. Den nöten får de själva knäcka. Jag lämnar över stafett pinnen och hoppas i alla fall någon inspirerats av mina tankar kring ärendet.
Som disk metaforens referens blir det svårt med hänvisning till ett specifikt inlägg. Den går som en röd tråd genom bloggen.
Lägg till kommentar
Kommentarer