Fångad i ett ögonblick.

Helgen som gick flög förbi, snart är det tid för en ny helg. Min lediga dag ägnade jag med en vän vars hund fyllde år. 9 års kalas. Det var härligt! Jag träffade människor som jag bekantat mig med online. Plötsligt stod där en kvinna och säger att hon vet vem jag är. Vi följer varandra på sociala medier. Det var ett fint kalas och en lycklig hund. 

Till kvällen åkte vi till minneslunden för att tända ljus för bror och mor min. Det mall placerads också en diskborste vid ljuset då blommor vissnar fortare än en diskborste förmultnar. Jag ger vaktmästaren mandatet att avlägsna diskborsten när det gjort sitt. Diskborste passade bra. Jag fick ständigt diska hos min bror när jag var hos honom för besök. Mamma hade ett eget sätt att diska. Hon valde de oömma artiklarna och fick  samtidigt tillfälle att avreagera sig när hon sköljt burkarna för att sedan slänga dem på diskbänken i en noggrann ordning. Smutsig disk till vänster och ren disk till höger. Så fungerar även ordningen i mitt kök. Dock slänger jag ingen disk omkring mig. Jag avreagerar mig på annat viss.

På jobbet spenderar jag så mycket tid nu så jag funderar på inackordering hos en av medborgarna där jag vistas mest. 

Hemma är jag för att äta och sova. I morse slog jag till med en hårtvätt. Jag har också fått igång en halv dålig serie på tv:n så jag får skingrat tankarna lite. En lagom serie så jag inte behöver fokusera allt för mycket.  

För cirka ett år sedan stötte jag en kvinna i kvarteret som bodde tillfälligt hos en av mina grannar. Det var en missbrukande kvinna av droger och alkohol. Hon sökte kontakt och ville ur sitt missbruk. I november förra året blev hon placerad på behandlingshem och omhändertagen av socialtjänsten enligt lagen om missbrukare. Hon blev utskriven i slutet på april och hade ingenstans att ta vägen men hon hittade lite ställen här och där att bo på. Det tråkiga var att nykterheten var inte det efterlängtade livet hon ville ut till. Hon ville åter ut för att fortsätta missbruka. Hon hade gett upp. Idag fick jag veta att hon somnat in. 

I ett ögonblick bad hon om hjälp och fick det. I ett ögonblick bad jag om hjälp och fick det. 

Jag minns när mannen från spelberoende mottagningen ringde och presenterade sig med sin mjuka framtoning. Det blev många ögonblick innan jag förstod att mitt ögonblick skulle förbli. Många telefon möten då jag var för bakfull för att ta mig dit men också många resor till en beroende mottagning nära och bra för en orgel konsert i veckan i närliggande kyrka. 

I ett ögonblick börjar vi leva men i nästa kan det vara slut. 

Många gånger har jag funderat över orättvisan att andra ska dö i missbruk men inte jag. Hur jag länge funderat över min bror och hans agerande och försvarat honom med sina egna trauman. Jag inser att jag levt med kroniskt Stockholmssyndrom. 

Jag kom till minneslunden och delade glädje och skratt med mitt sällskap istället för att gråta. Empati är nyttigt men sympati kan bli någons fördärv. Lite som hjälpa men inte stjälpa. 

Som en beroende mitt i missbruk vill vi gärna bli stjälpta för vi orkar inte ta tag i livet själva. Det blir självömkan. När vi tagit oss ur missbruket och hittat vår inre kraft det då vi inser att självömkan är inte produktivt.

Jag fick beskedet om en missbrukares bortgång idag och kände för första gången ingen orättvisa. Orättvist är det att en kvinna lämnat livet och barn efter sig. Men högst rättvist att jag får leva. Jag vill leva nu. Det  ville jag inte förr. Jag avundas inte längre människors bortgång. 

Idag har jag gått och saknat något. Jag har saknat det jag trodde hade men aldrig haft. Men hur kan jag då veta om jag saknar det? 

Människor kan sätta spår på olika viss. I en realistisk värld får jag fortsätta sakna. Metaforerna fortlöper men stannar i sinnet.