Teknikens under. Milt sagt. En rutinmässig uppdatering av min telefon gjorde att jag behöver införskaffa en ny laddare. Det är inte gjort. Jag laddar genom datorn. Det funkar än så länge. Idag kom en avisering till min tjänstetelefon att den behövde uppdateras. Icke! Det får vänta till kunnigt folk är åter från semestern. Jag vill inte ha samma strul med den också. Jag gör som vi inom vården oftast gör. Avvaktar.
Avvakta är inget att förringa eller ignorera. Går det att avvakta och hålla sig kall med is i magen brukar det mesta lösa sig. Givetvis med lite annat agerande för att förebygga katastrof. Jag håller mig långt från katastrofer. Det har jag blivit proffs på. Jag brukar säga learning by doing. Med andra ord har jag haft tillräckligt med katastrofer i mitt liv.
Lönen kom, lönen gick. Räkningarna är betalda och jag är närmre betalningsfri från kronofogden. Inte än men snart.
Fru Duktig har varit i farten. Jag har varit ledig en dag och hunnit med ett och annat. Idag känns det extra trevligt att gå till jobbet och veta hur fint jag har hemma. Att jag dessutom lagat mat och har matlådor. De ni!
Slutet av juli brukar vara tankspridda dagar. Lite mindre tankspriddhet då sorgen har uteblivit. Den har jag kommit över och jag går frågande varje år om hur länge min bror levde innan han dog i fallet. Även dessa tankar bleknar och blir mindre viktiga. I år är det fyra år sedan han lämnade jordelivet.
Jag brukar föreställa mig honom som en trubadur på ett moln i sällskap med mamma. Han spelar på den tolv strängade akustiska gitarr som han fick ärva av mamma, med mamma bredvid sig sjunger de glädje sång. Min bror sjöng mycket gospel och mamma spelade och sjöng om frihet som den vänster agerande politiker hon en gång var.
Min bror satsade karriär på sin musik och spelade mycket på begravningar, dop och andra festligheter fram tills Covid tog grepp om hela planeten. Min bror hämtade sig aldrig ekonomisk från den pandemin så det slutade som det gjorde.
En utmärglad man med hoppet in i det sista tills han slant och trillade. Med diverse substanser i kroppen blev det ett hårt fall och han dog av sina skador. Han hade slutit sig den sista tiden så ingen märkte att han låg själv i sin lägenhet och sakteligen tog sitt sista andetag. Vilket öde?!
Förr brukade jag tänka att det var så orättvist att han skulle dö men inte jag. Varför fick inte han hjälp så som jag? Vi landar i vilja, mod och insikt. Jag kom till insikt och vågade be om hjälp. Skammen är obeskrivlig men det är värt att riva ridån för den hjälp jag fått till självhjälp. För det är så. Vi kan bara hjälpa oss själva. Det finns ingen annan som kan göra det åt oss. Insikten om missbruk, viljan för att bli en bättre person och medmänniska men framförallt modet att resa oss för att möta vårt inre.
Konsten att möta vårt inre är bara ett konstverk vi själva kan skapa. Modet att våga se hur vi agerat och sårat andra. Modet att be om ursäkt och fortsätta framåt med ödmjukhet.
Även förrädare kan bli traumatiserade av sitt agerande då de kommer till insikt om vad det faktiskt gjort. Ålder vid agerandet var kanske en tid av okunskap och ovisshet att när livet kommer ikapp och hjärnan börjar minnas igen så kanske inte hjärnan har kapacitet att hantera det. Genom att förtränga och vända sig till missbruk blir en tillflykt.
Min bror kanske skulle komma till insikt med ett och annat om han fick leva. Dessa tankar har jag haft länge men kan äntligen förhålla mig till dem på ett sunt sätt. Tankar om en förlikning eller ett tillkännagivande för hans agerande kunde jag hoppas på när han vari i livet. När han sedan dog försvann allt detta hopp och mina frågetecken om varför jag lever och inte han blev ett kaos. Fyra år har gått och jag har gått i behandling och terapi för att äntligen landa i mina tankar.
Idag skulle han blivit 51 år istället sjunger han med änglarna och jag har levt ytterligare ett år utan ursäkt eller förlikning. Det är ok. Jag har landat i mina frågetecken.
Lägg till kommentar
Kommentarer