Det är semestertider och vi som inte är lediga har och göra och lite till. Lägger vi dessutom till dålig ekonomi, bristande kosthållning och kvinnlig menstruations cykel har vi lite mer att ha i åtanke. Som ni hör vill ni inte ha några större diskussioner med mig. I veckan har jag hört att några upplevt mig mer som en hackspett än ödmjuk kollega. Inte lätt och ta varandra med en skopa salt när vi alla sitter i samma båt. Men vi får inte glömma. Vi är inte ensamma, vi har varandra. Jag är mycket tacksam för en feedback jag fick om mitt hackande. Den dagen var inte av succé. Jag fick göra ett besök sedan fick jag åka hem.
I sällskap hade jag en semestervikarie. Vi är precis färdiga för att gå och jag säger: Nu kommer jag kräkas. Kosan styrde rakt in till porslins tronen och där var jag inte cool längre. Semestervikarien stod utanför och beskådade hela föreställningen då jag inte han med att stänga dörren. Efteråt spritade jag ner allt jag varit i närheten av och åkte hem.
Inom vården har vi en gyllene regel. Spyr vi åker vi hem. Det finns aldrig några risker att ta i sådana här sammanhang. Är det magsjuka kan det bli en mindre epidemi. Det önskar vi ingen.
Det var ingen magsjuka. På väg hem är jag dåsig, yr och trött. Jag hade sovit. Men migrän känningar är aldrig något jag förringar. Fick i mig lämpligt läkemedel sedan rakt i säng. Migränanfallet fick aldrig bryta ut. Jag stoppade det.
Kollegorna fick säkerligen mycket att göra men jag tar inga risker. Jag jobbar ikapp det för någon annan i nöd. Som sagt vi är här för varandra.
Idag är jag ledig. Det blir date time med en vän jag känt i 30 år. Jag gjorde den upptäckten när jag satt i min vrå och analyserade. I år är det 30 års jubileum. Vi lärde känna varandra i högstadiet när vi gick sjunde klass. Hon vet allt och inget om allt som hänt dessa 30 år och även innan. Om nutid är hon något besparad.
Augusti månad blir ingen lätt månad. Jag får leva på absoluta existensminimum. I vanliga fall brukar jag ha min obekväma ersättning till godo, men jag har inte arbetat i Juni månad då det var semester mode. Tur det finns kärlek och luft. Vad skulle jag gjort annars.
Pengar är inte allt har livet lärt mig med råge och lite till.
För övrigt går jag här och väntar på kärleken. Skämt åsido, jag släpper inte till någon direkt heller då livet gjort mig kräsen. Jag söker inte och jag går inte ut bland kretsar där jag eventuellt skulle finna någon. Det kommer ingen och ringer på dörren heller.
Den som tog sig den ansträngningen med handskrivet brev och frimärke gick till historien illa kvickt. Det var mycket kreativt ändå att bekosta ett frimärke för endast fysisk kontakt. Personen har gett sig till känna digitalt men är där blockerad då jag har högre ambitioner än endast fysisk kontakt. Envis typ.
Tips till alla läsare. Svarar jag inte på sociala medier eller ens öppnar dialog fönster så är jag inte intresserad. Var då så vänlig och lämna mig ifred. Jag ska inte behöva blockera er.
Konsten att gå vidare trots med mer självinsikt är svårt. Jag är sån där ältande typ av person så jag går fortfarande och bearbetar mina metaforer. Metaforerna på piedestal i sinnet. Med mer självinsikt tenderar piedestalerna bli lägre. För mer förståelse av detta resonemang hänvisas ni till blogginlägg; Känsla av bekräftelse.
Ta hand om varandra. Kom ihåg! Det är bara sommar tre månader om året enligt almanackan. Svår tid på gott och ont.
Tillsammans är vi starka!
Lägg till kommentar
Kommentarer