Reflektionisten.

I veckan som gått var det ett samtal med min terapeut. Jag fick summerat massor i sinnet. Av det som kvarstår har jag tre samtal kvar. Det har hänt mycket under tiden jag fått behandling av denna gedigna människa av så mycket kunskap. 

Med en lucka i schemat för mitt samtal per telefon kunde jag ratta vidare med den ena aha upplevelsen efter den andra. Det var dagen efter jag tog mod till mig för att bättre på mina dialog skills. Kosan styrdes direkt för att klargöra mina planer efter arbetet. Responsen blev som väntat fyllt av oro och praktiska saker att bemöta. Personen är min far. Av mycket goda orsaker har jag yttersta respekt för hans oro. Främst av allt. Det är min pappa. Det skulle vara onaturligt om han inte varit fylld av oro och farhågor. Det är trots allt denna man som sett mig i de mest ohyggliga situationer som en förälder inte vill utstå. Som längst ner av botten har han funnit mig i de flesta kroppsvätskor en kropp förmår. Utslagna tänder, blåslaget ansikte och den mest icke hanterbara ångest. Han har sett mig skrattande, gråtandes, skrikandes, likgiltig med mycket annat som ord inte kan beskriva. 

Inte konstigt Faratan är orolig. Han har stått som min vapendragare i alla lägen. En fin sommar dag slog han följe till spelberoende mottagningen av nyfikenhet och andra lärdomar han fick med sig. Min behandlare där blev höjd till skyarna även av min far. 

Till min pappa har jag pratat om allt. Det som varit, det vi har nu och det som kommas skall. 

När jag flyttade ner till Skåne hade jag inga planer eller något praktiskt löst. Bara arbete och vilken dag jag skulle infinna mig. 

Idag går detta scenario i repris dock under mer planerade former. Idag är jag den person jag är. Praktisk, planerare, organiserade, reflekterande, analyserande, målinriktad och lite smått detaljstyrd i vissa sammanhang. 

Äpplet faller inte långt från trädet. Dessa egenskaper innehar även far min. Efter att ha lyssnat in mitt beslut om flytt och senare fått reflektera över situationen fick vi klargjort ett och annat. Allt detta jag saknade i min flytt ner påminde han mig om och mina "kom ihåg" listor är på började. Det var dem redan mentalt men bör skrivas ner. Själv för att ha koll och för att pappa också kan få lite lugn. 

Många gånger har jag frågat min terapeut; Vad är det för fel på mig? Terapeuten har svarat; Det är inget fel på dig. Du är unik.

Så som jag formulerar mig, återger min vardag, beskriver upplevelser och summerar med assistans av min terapeut, säger hon ofta; Du har en gåva Linnéa. Du måste bara använda den. Ofta beskriver terapeuten för mig hur jag borde sikta högre då jag har så mycket att ge och hur ödmjuk jag är föra att tilldelas. Terapeuten tror jag kan arbeta inom ledning och ledarskap. Jag brukar svara att det gör jag redan. Jag leder mig själv och coachar min omgivning. 

En kväll hade jag en disträ kollega som larmade på lokalerna i all hast fast vi vara några få som anmält sen ankomst. In först var en stackars tim vikare. Det började tjuta och vikarien ringde mig. Jag fick snabbt fart och fick springa några steg över parkeringen. För övrigt en ganska rolig syn efter ett arbetspass då höft och dess gångjärn börjat knarra. In kom jag och larmade av i hoppet om att det inte tjutit för länge. Dock en tolkningsfråga för efter cirka en halvtimme satt jag i godan ro och läste ikapp all epost efter semestern. Då hör jag hur någon trycker på tangenterna till larmet. Jag rusar upp och vrålar ;Nej, jag är kvar! I nästa andetag möttes jag av en trevlig tös från vaktbolaget. Du måste varit i krokarna, ni brukar ringa innan fick jag sagt. Samtidigt som jag börjar ursäkta mig för mitt burdusa välkomnande av hennes ankomst. Jag frågar lite försiktig om vi verkligen behöver bekosta detta själva om hon ändå var i krokarna. Detta var nödvändigt förstås och jag kunde se alla goda dammsugare och annat gott chefen bjuder på passera i revy som om det vore livets slut.

Oklart om detta bekostade verksamheten eller ej för igår blev det kakor och annat gott på jobbet. Den ena chefen är tillbaka och den andra har gått på semester. Chefen på semester fick höra ett och annat innan han gick. För om det tilldelas något gott när denne är närvarande ensam är det för att någon annan införskaffat detta. Den generösa chefen är på plats och det märktes tydligt. Semesterfiraren tilldelades titeln Snåljåp. Inte bakom ryggen men rätt och slätt rakt ärligt av en arbetstagaren med brutal ärlighet rakt från hjärtat. Han bara skrattade och jag fick meddelat att vi skojar bara med dem vi tycker om. Det blev inte utan bestraffning att titulera chefen snåljåp. Jag fick nummer och annat för att själv åka och handla till verksamheten. Tackar för förtroendet men ingen favorit syssla. 

Hur många frallor köper man till personal styrkan när jag inte ens vet hur många som är anställda och arbetar för dagen?! 

Ni hör själva. Någon chef är jag inte. 

Inhandlingen blev uppskattad och jag är mer tacksam att den generösa chefen av dem är åter i tjänst. Jag får väl tillägga att snåljåpen är en tankspridd och mer ekonomisk typ. En mycket trevlig prick som gör ett bra jobb. Inför väntande stund som till semester är vi alla lite tankspridda. Vi har det bra där jag arbetar det är huvudsaken. 

Återigen tack alla ni som läser min blogg. Det ger mig obeskrivlig styrka.