Who tha f_ck is Alice?

Denna vecka blev allt annat än vad jag tänkt mig. Än är det bara fredag och jag ska arbeta helgen. Tänka har jag erfarenhet av och det är inget jag ska överkonsumera. Därför har det blivit mer arbete och kvalitativ sömn hittills av veckan som gått. På grund schema arbetar jag dagtid denna vecka men så blev det inte. När halva onsdagen gått tillfrågades gruppen om någon kunde sitta kommande natt med en blivande legendar. Jag var snabb och erbjöd mig då jag inte sover så bra nattetid ändå.  Jag åkte hem och lade mig men blev snart väckt av min far som levererade färdiglagad mat. Det blev lite kaffe och trevliga samtal sedan gick jag och lade mig igen och sov som en slagen hjälte. Natten blev lång men tiden gick fort. I tron om att jag hade en dag tur på schemat till torsdag morgon trodde jag att det skulle bli ledig dag men det blev det inte. Samordnaren på jobbet upplyste mig om det faktum att jag skulle arbeta torsdag kväll. Hade inte veckan blivit ändrad för nattlig tjänstgöring så hade jag garanterat stått på jobbet klockan sju i tron om min tjänstgöring, sju till halv fyra. Det blev lite sömn sedan åter till arbetet för lite timmar till, 15.15 till 22.  När jag landade i sängen torsdag natt somnade jag och sov så gott att bomben hade inte haft effekt för mitt uppvaknande. 

Pappa ringde och föranmälde sin ankomst. Han tog god tid på sig men det märkte inte jag av. Jag somnade om. Klockan 13.00 anlände far i tron om att jag skulle vara färdig duschad och förberedd för dagens äventyr. Icke! 

Pappa föreslog att vi skulle åka för att köpa julklappar men när han upptäckte att det är Black Friday så ångrade han sig igen.  Nu sitter vi hos far och inväntar min tvätt i tvättmaskinen. Tvättid är något av en större planerings åtgärd i området jag bor på. Den planeringen är tyvärr inget jag fullföljt. Dock bör jag ha detta i åtanke. Kläder bör ju bäras annars blir det kallt och förargelse väckande beteende har jag varken tid eller ekonomi  att dras med då dess konsekvenser kan bli allt för krävande av mina resurser. 

I veckan som gått hittills har jag hunnit med mitt engagemang inom politiken. Jag avhandlade några timmar på kommunfullmäktige då kommande års budget skulle godkännas. Det blev en något sorgligt resultat men det är som det är. Det kallas även demokrati. Styret i kommunen är trots allt framröstat av kommun invånarna. Till nästa val har de en invånare till för röstning då jag flyttat in. För att inte diskutera för mycket politik och värderingar så kan jag stolt erkänna att jag spelar på andra sidan planhalvan av vad som ligger i styret idag. Höger och vänster kan jag, jag kan stolt skriva att jag hälsar inte med den handen jag röstar med. 

På området jag bor är det egentligen egendomligt att jag ändå bor kvar. Kanske för att jag inte har något val. Det är en del i huset som krigar med missbruk och andra demoner. Två är på behandlingshem. Det känns fint att de får den hjälpen de behöver av kommunen. Den ena blev jag lite avundsjuk på. Denna granne fick ett ultimatum av kommunen men tyckte ändå inte att den fick hjälp den behövde. Konsten med att vilja ha hjälp och ta emot assistansen är att ta det som erbjuds. Det är inget smörgåsbord. Det ultimatum denna fick var klinisk avgiftning inom psykiatrisk beroendevård. Denna ville inte detta och ville ha kontinuitet med täta besök på vårdcentral och läkemedel så som jag  fick. Dock är socialtjänsten mycket erfarna och vet oftast vem som behöver inläggning eller ej. Jag ville bli inlagd för klinisk avgiftning men fick det ej. Jag klarade av det men inte alla fixar det. Frågan jag ställer mig då är hur och vida engagemanget en har för sin nykterhet. Vi får se hur det går för dessa krigare. 

I lägenheten i närheten av min har det varit väldig rotation på hyresgäster. Nu bor där en äldre version av livet som jag till en början upplevde väldigt reserverad. På dörren står även förnamnet uttalat att jag vid ett möte var snabb och hejade glatt med dess förnamn. Det blev ett glatt svar att varje gång vi träffas har vi alltid nått att avhandla om väder och vind samt våra lyckönskningar till våra gemensamma krigare som kämpar med sina demoner inlagda på olika enheter. Denna äldre version av livet är dessutom min specialitet då det kommer till min profession. Jag brukar oftast inte ha några svårigheter till dialog med dessa deltagare av kapitalets uppbyggnad för landet. Det finns otroligt mycket att lära av dessa hjältar. Min granne till hjälte har dessutom liknade historia som min och är också av nykter art i livet att undvika alkohol. Det är en salig blandning av mänsklighet i kvarteret jag bor. 

Det är många grannar av Alice i mitt kvarter för jag skulle nog ha svårt att vänja mig bo utan dessa. Det är trots allt till stor glädje jag jag hör ett prosit till min nysning av grannen när jag legat med förkylning som bidragit med arbetskraftens bortfall i större delar av landet den senaste tiden. Fast jag upplevde mig själv som minoritet med min självömkan av virusets hägring, så är det ändå av stor del majoritet av befolkningen som blivit lidande av dessa parasiter. Parasiter jag mycket väl förstår är virus och bakterier men som upplevs som parasiter. Tur jag är frisk, dock med lite hes betoning i mitt uttal. Som jag deklarerat innan. Självömkan är inte produktivt. Tur jag är frisk. Det är ingen självklarhet med kunskap  av sjukdomar hjältar kan kriga med då de riskerar att förlora livhanken på köpet.  

Av sjukdomar vi sällan pratar om tillhör demens sjukdomar. Det är neurologiska sjukdomar som oftast kommer på äldre dagar. Inte alla. En demenssjukdom kan debutera redan i trettio års åldern. Alzheimers. Oftast blir det ingen lång livstid då och sjukdomen är av hög skala brutalitet. Sakta men säkert avskalas personlighet och kroppens funktioner. Som att föddas till människa och formas med egenskaper till personlighet vänder sjukdomen och lägger in backen. Det som återstår är ett barn i en vuxen kropp helt omedveten om sin existens och sina nära.

Det är ett fantastiskt arbete att få vara bidragande del till ett drägligare liv för dessa personligheter de trots allt är men som vi kan tendera missa då de sakta tynar bort i skuggan av sjukdomen. 

Livet är fint. Det handlar om hur vi väljer bemöta det och ur vems perspektiv du står. Som åhörare till andra är det fantastiskt att kunna assistera. Som huvudrollsinnehavare för egen del är det inte lika vacker. För min del som både huvudrollsinnehavare och åhörare till min egen resa är det för närvarande vackert.