Rädsla.

Imorgon är det tid. Tid för arbete och början på mitt nya liv precis som alla andra måndagar. Matlådorna är klara och min lilla vrå är städad. Frisk med, dock med en och annat inslag av falsett ton i rösten. Jag tenderar även prata högre än vanligt så jag väntar mig en och annan påminnelse om detta då locken sitter kvar i hörselgångarna. 

I helgen blev det mer än vanlig jul film. Jag kände för något att bita. Det blev Intersteller- igen. För varje gång jag ser den filmen dyker det upp nya utgåvor om livets mening och universums krafter. 

Den handlar om mänsklighetens syn på tillvaron med våra dimensioner. För att spetsa till det lite extra så lägger de till en och annan dimension. Detta ger mig mer tankar om redan existentiella kris jag går och funderar på. Det låter värre än vad det är. På kris nivå är jag inte, det har jag varit. Ett fint citat från filmen : " Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för tiden."

Så sant! Vid ett annat tillfälle i livet hörde jag citatet: " Varje tillfälle har ett hållbarhets datum."

Ni kan tro det börja springa mellan boxarna i hjärnkontoret på mig. Allt jag vill göra men av någon anledning fastnar jag i stagnation. En känsla av trötthet och värk. Saker jag kan påverka bara jag tar mig ur känslan. Om jag rör på mig mer får jag mindre ont och jag blir dessutom piggare. Se, så lätt! Kan undra vad det är jag går och väntar på dagarna i ända. Nu känns det extra trist när jag varit sjuk. Då tänker jag också på det jag inte kunnat göra som jag saknar kapacitet till. Nu är jag frisk.  Kapacitets knappen ska på. Jag är bra som jag är och behöver inte gå och fundera över vad andra tänker om mig. Det räcker faktiskt med mina egna tankar. Det är tillräckligt.