Min mamma brukade alltid säga; Slår man på sig själv får man slå hur hårt man vill. Dock brukade detta inte vara något hinder för henne att slå på sina barn. Igår var jag på terapi. En dag i veckan planeras det för detta möte och jag kommer förbered med anteckningar och massa funderingar.
Jag går ständigt och analyserar och drar till mig massa information. Ständigt får jag nya perspektiv med mina analyser. Jag är ödmjuk och lyhörd så pass att jag har ett ständigt surr i hjärnkontoret. På mitt arbete ger jag hundra procent att när jag landar hemma i soffan infinner sig känslan av likgiltighet. Då finns ingen ork kvar. Oftast är jag positiv. Allt surr blir allt som oftast kvalitativt arbete med medborgarna i fokus. Det kan vara allt ifrån möten med kollegor, medborgare, medtrafikanter, kollegor, daglig stämning, feedback från och till min omgivning och sista tiden även en klick av irritation.
Sista tiden har jag lagt energi på sådant jag valt att se bort ifrån men sista tiden har det blivit för mycket av den varan. Jag har i grunden en bra arbetsplats men för alla arbetsplatser går det upp och ner. Jag brukar vara glad i hågen och ta disken för om den stör mig kan jag välja om det är ett problem eller inte. Den utgångspunkten brukar hjälpa. Det är lättare att själv äga problemet för då är förändring smidigare. Detta då jag styr min egen förändring och inte andras. Jag kan inte ändra på andra bara mig själv. När jag är lite låg i sinnet har jag svårare för detta förhållningssätt, det blir även att jag ser ner på mig själv och tycker jag är en dålig medmänniska. Utifrån större analyser av trauman och barndomsminnen tog jag denna dialog med min terapeut. Min terapeut tyckte jag skulle börja dagen med att boosta mig själv istället för att börja dagen med vad jag tror alla tycker om mig negativt. Till exempel när jag var hemma med min värk i benen trodde jag att andra trodde om mig att jag satt och söp. Så kanske folk tänker, vad vet jag? Men jag är ju faktiskt ingen tankeläsare och kan som sagt bara utgå ifrån min egen tankebana och inställning. Så vem äger problemet? Jag! Lös problemet tänker jag. Slutsats; Sparkar jag på folk som ligger? Ser jag ner på min omgivning? Hur tänker jag om om min kollega som inte tar disken?
Nej det gör jag inte. I vanliga fall är disken inget problem. Men varför gör jag så här mot mig själv? Dags för mer boost till mig själv och inte bara min omgivning. Jag är stark, jag är duktig, jag är en glädjespridare, jag är en problemlösare, jag är mig själv på mitt arbete. Jag behöver vara mer lagom så jag kan vara mer snäll mot mig själv för nu lägger jag för mycket energi på analyser jag tror folk tycker om mig negativt. Om de har de får de har det, men det hjälper inte att jag ser ner på mig själv. Det underlättar om jag är snäll mot mig själv. Jag behöver släppa på mina barriärer. Jag är bra och behöver inte vara hundra procent varje dag. De dagarna jag är under hundra är det inte hela världen så länge jag gör mitt jobb med känsla behöver inte känslan alltid vara på topp. Jag är människa och ingen super robot.
Nu får jag det att verka som att jag är en person höjd till skyarna eller är det bara en ursäkt jag använder återigen då jag är rädd för att jag inte är tillräcklig.
Många utav dessa tankar har även fått mig i tänka på nytt jobb men med assistans av min terapeut inser jag att det är jag som äger problemet åter igen. Jag behöver inget nytt jobb. Nytt jobb skulle innebära flykten från mig själv för att stå inför samma utmaning om en tid igen. Det grundläggande problemet är mitt. Jag behöver vara snäll mot mig själv. Ska jag slå på mig själv behöver jag inte slå så hårt. Dessutom varför är det mer ok att slå på sig själv än andra?
Vet ni vad? Överväger jag att slå på mig själv? Låt bli! Det gör ont oavsett hur hårt jag slår. Därför ska jag låta bli.
Jag fick lite råd och vägledning. Nu måste jag bara sätta dessa till verket så jag kan komma hem med känsla av ork och inspiration så jag okar leva för mig själv och inte bara mitt arbete.
Lägg till kommentar
Kommentarer