Efter ett besök hos en äldre version av samhället där vi uträttade både hushållsarbete och en ansökan om hemtjänst åkte jag vidare till simhallen för att förbränna Tosca bullen jag intog vid fika besöket. Det blev endast 500 meter men det var ett tag sedan jag simmade så jag kände mig mycket nöjd. Idag har jag dock känningar av muskler jag inte visste fanns.
Efter vårt besök i simhallen blev det en tur till systembolaget. Jag skulle handla åt en vän men det blev att min vän handlade till min andra vän. Jag kom på att det kommer synas på mitt konto utdrag att jag shoppat på bolaget. Detta vill jag inte kännas vid. Turen på bolaget blev en stress fylld upplevelse och jag kommer inte ta mig dit på länge. Tankarna snurrade. Tänk om nån ser mig? Tänk om någon ser var jag är via min plats position i telefon? Alla de där gamla tankarna flög på mig och jag kände det som att jag behövde försvara mig. Fruktansvärt liv jag levt kom jag på. Förr brukade jag stänga av plats position innan jag gick till systembolaget. Min vän fick sina måttliga mängder cider och jag funderade på var min måtta brukade vara. Svar på den passar jag idag. Nog med post traumatiska upplevelser.
Jag gjorde en annan skrämmande upptäckt. Min anti spel app gör uppdateringar titt som tätt. Märktes när jag skulle in på ett meddelande jag fått från någon spelsida . Jag skulle in för att av aktivera deras utskick till mig. Jag kom direkt till spelen och kunde köra loss direkt om jag velat. Men se där den gick inte. Dessa spel sidor gör allt för min comeback. Jag vet inte hur mycket gratis spinns jag fått och en massa pengar att spela för det kommit. Jag stoppade mig själv i sista minuten. Så lockande det är. Det lovas jackpottar och andra trevliga vinster. Jag läste nyligen om någon som vunnit största jackpotten på Leo Vegas via mobilen. Går det ens att överföra så många miljoner till folk?! Är det sant? Nä, skulle inte tro det.
Den där behandlaren på spel mottagningen sitter som en hök på min ena axel. Den stackarn borde vara trött den springer mest jämnt runt i tankarna på mig dessutom. Varför det tänker ni? Visste ni att statistiskt sett bevisat är det mycket vanligt att patienten får känslor för sin behandlare? De ni! Där kom bomben många kannas sig likasinnade med. Jag är ju inte den som fegar ur. Jag fick sagt mitt och gjorde en massa upptäckter i mitt sinne med denna bekännelse. Stackars hök, tänk vad den har fått utstå med mig. Ofta var det rätt underhållande med mig som patient då jag oftast kan göra parodi av mitt beteende då jag vet vad jag borde och borde inte göra. Men som vi alla vet, det vi inte ska göra gör vi ändå mitt i våra missbruk. Mina missbruk har lugnat sig avsevärt. Den stora upptäckten i att jag trott mig behöva bekräftelse med sex fick mig att backa några steg. Jag har som nämnts tidigare insett mer av mitt värde och behöver inte några tillfälliga kontakter eller närhet. Närheten till mig själv kommer jag långt på. Ibland lite ensamt men hellre det än med tillfälligheter som inte leder till något mer är en hjärna på högvarv. Nu kommer frågan. Är jag sexmissbrukare med? Nix, det vill jag inte kännas vid. Är det så har jag mer administrativt arbete kvar i hjärnkontoret innan denna bekännelse skulle göra sig hörd.
Tillbaka till den innersta bekännelsen. Jag fick sagt mitt, kartlagt vad jag fått för verktyg och gjorde upptäckten med att det som ska finnas till hands nu är min vilja. Min vilja lika stark att sluta dricka har infunnit sig med mitt spelande att jag till och med kunde gå in på en spelsida och uppleva så mycket avsky. De bara lurar folk till sitt fördärv.
Responsen till min bekännelse var mycket professionell. Jag hade landat i all statisk och det vanliga fenomen där jag åter igen inte är ensam och kände mig mycket nöjd med mitt uttalande. Jag fick erbjudande om att byta behandlare men tog mig hem till min vrå och funderade ut ett och annat. VILJA! Det var min tur att gå vidare med höken på axeln och denna behandlares eviga springande i mitt sinne. Upptäckterna kring detta har varit många vinster av egenvärde och mod. Mitt i allt förstår jag mitt ansvar som med människa. Allt handlar inte om mig och mina framsteg. Det är inget ärligt och bra liv att leva om jag ska sätta andra människors liv på spel för att få mina behov tillgodosedda. Det handlar om att hitta tröst på rätt ställen. Höken på min axel sitter förmodligen kvar till dess att den lärt sig flyga. För alkoholen tog det sin tid så vem vet, höken kommer sitta där ett tag. Det är upp till mig att lära den flyga för jag kan inte låta höken springa sprint i huvudet på mig.
En ursäkt är på sin plats. Hoppas innerligt att Höken inte känner sig allt för blottlagd då jag insåg att mina behov blev något ego fokuserade ändå.
Jag är övertygad om att ni är många i min situation. Ta ett snack, professionen finns där för detta är något de utbildas till. Annars kan ni söka online. Vi är långt ifrån ensamma. Men begränsa era behov, det är trots allt tråkigt att vara medmänniska i vissa lägen.
Lägg till kommentar
Kommentarer