Identifikation.

Det finns inom återhämtning tids mallar. Fyra veckor, tre månader, sex månader och ett år. Kanske fler, jag minns inte. Dessa epoker kommer med sug och tankar jag helst vill vara utan. Men de behövs för ytterligare självkännedom och eftertanke. Idag är det precis elva månader jag är nykter från alkohol. Mitt spelande har jag ingen tidsram på för jag brukade bli lika besviken efter varje återfall ändå att jag lagt focus på alkoholen. Jag är spelfri men vet inte hur länge. Demonerna säger åt mig att stoppa spärr appen i min telefon för att kunna spela den 25 augusti. Jag står emot. Bara för en så enkel detalj som att min chef beviljade övertid då den ekonomiska ersättningen skulle komma i september, så fick jag en dräglig månad då jag varit sjuk några dagar. Jag får lite av övertiden i augusti och jag har då pengar kvar efter att räkningarna är betalda. Det händer nästan aldrig. Som jag framfört innan så har jag en mycket barmhärtig far som förser mig med mat och annat. Nu kan jag tanka själv! Känns fantastiskt att bli mer och mer självständig. Detta också för att jag inser att mina krediter jag lyckats rulla runt inte kommer att lösa sig av den lilla räddning jag försökt med. Det får gå vidare. Jag måste leva och må bra. Jag märker otroligt stora resultat av mina skulder som blir mindre och mindre. Att tre krediter till går till kronofogden förlänger bara mitt medlemskap med sex månader ungefär. Min kreditvärdighet har jag vant mig vid att leva med. 

Att hela tiden komma fram till olika slutsatser och resonemang landar mycket i hur jag identifierar mig själv. Mina skulder och beroenden är inte min identitet. Min identitet heter Linnéa. Jag är en skicklig undersköterska, god kollega och vän. Jag är inte alltid på topp men för det mesta. Jag är en omhändertagande individ som försöker efter varje nytt möte se bakom första intrycket för att alla jag möter ska få lika behandling och värdigt bemötande. Oavsett om människor inte ger ett gott intryck ger jag det lilla extra i den mån jag klarar av då den personen antagligen behöver det. Jag brukar ofta le mot min omgivning och även de främmande individerna. Jag har dåliga sidor med som märks mest när jag är trött och känner mig utarbetad av både vardagen och mina tankar. Igår dock var det någon som fick ett leende mindre då jag var på väg hem från jobbet och en annan trafikant glömde blinka. Tur jag hade solglasögon på mig. Annars brukar jag le mot dessa med. Speciellt när jag kommer i tjänstebil. Då är jag Oscarsnominerad skådespelare. 

Konsten att identifiera känslor har jag också kommit underfund med. Kanske för att jag lär känna mig själv bättre och bättre för varje dag. Jag landar mer och mer i gamla möten jag stött på när känsloflödet inte lyckats hitta nått bra fack i hjärnkontoret. Ofta har mina känslor landat i nån sorts kärlekskänsla speciellt till män då jag inte kunnat hantera vad jag egentligen känner. Jag har nämnt innan hur jag ser upp till vissa män i min omgivning och har haft svårt att redogöra för mig själv mentalt vad jag känner och tycker. Allt detta då jag fått en trög start i livet vad det berör den sexuella kontakten.  Det går faktiskt att se upp till en man. Jag behöver inte kriga med känslor hit och dit. Jag vet inte vilken rond i matchen jag befinner mig vad det  kommer till de sexuella relationer dock. Möjligen för att de inte är många. Länge i levet har jag sökt bekräftelse med sexuella möten då jag gett upp tanken om kärlek. Nu finner jag mer och mer kärlek genom att inte söka den typen av kontakter. Kärleken till mig själv känns mer och mer viktig. Dock får jag erkänna att det funnits en och annan jag sett upp till som kör monopol i huvudet på mig. Men det är ok att se bra ut. Jag måste inte göra något med den tanken. 

Jag tror vi är många med detta känslodilemma. Vi är många som blivit utsatta för både det ena och det andra i barndomen och försöker döva känslor med beroenden i det vuxna livet. Vi är en armé och vi ska kriga för vår rätt till ett lyckligt liv. Skicka bort beroendet och värdesätt din identitet.