Föreställningen är över.

Tanken var att jag skulle träffa en gammal vän från förr men insåg rätt snart att jag är ingen marionettdocka. Under några års tid har jag haft kontakt med en person som jag också träffat på tu man hand. Kontakten har varit upp och ner. Sist vi sågs drack jag en mängd alkohol för att döva känslorna. Jag har varit hejdlöst förälskad i denna människa. En sak har jag lärt mig. Det är en stor skillnad på vad man känner och hur det kommer kännas när en blir förälskad. Jag har ständigt levt i hoppet om att personen skulle ändra sitt ställningstagande då det inte var aktuellt med något seriöst i åtanke för denna individ. Hoppet är det sista som överger människan och så har jag levt en tid. Inför vårt planerade möte tog jag en rejäl funderare och bestämde mig för att jag inte borde träffa denna person igen av ren självbevarelsedrift. Jag har dessutom sagt hur jag känner för denna människa men ändå kommer denna människa åter. Bara det känns ju ytterst ansvarslöst hos personen i fråga. Jag bestämde mig i detta fall och andra för den delen att jag är ingen marionettdocka.  Givetvis är det en mycket snäll och omtänksam man. Hans syfte har heller aldrig varit att såra mig. Däremot har jag trott att jag skulle kunna leva med känslan att det är bättre med nått än inget då jag hela tiden förstått att det inte kommer bli något varaktigt mellan oss. Efter att ha förmedlat mitt återbud till träffen och anledning var vi båda överens om att inte ha någon ytterligare kontakt. Det kändes först bitter och ledsamt men efter att ha sovit på saken och tagit mig en runda funderare igen så känns det skönt. Jag känner mig lättad. 

Jag har av historiska skäll relaterat till barndoms trauma släppt för lätt på kropp och själ till män. Men som jag kan grubbla och fundera när jag inte kan sova. Utav det negativa med dålig sömn, infektion och sjukskrivning har jag kommit fram till ett och annat. Så av det dåliga blev det något positivt. Som det alltid annars brukar bli för den delen. Denna svacka jag befunnit mig i under ett par veckor börjar äntligen att skymmas i horisonten. Med mina svackor brukar jag känna mig ensam. Jag sluter mig och vill bara vara ifred. Jag skulle vilja ha någon. Det finns massor av alternativ vill jag ödmjukt förmedla men oftast är det bara personer som vill stilla sina egna behov för stunden. Där är de som tar kontakt efter en tids uppehåll i relation med mig och tycker jag är så bra som kämpar som jag gör. Dock står de själva med egna missbruk de vägrar inse. Dessa kontakter är jag inte intresserad av. Jag vill vidare i livet. Jag har varken tid eller ork att ta hand om andra med deras missbruk. Allra minst om de själva lever i ständig förnekelse. 

Året som gått har gett mig perspektiv på så mycket. Jag är värd att må bra. Kom inte här och kör över mig som om jag är någon lättlurad person som inte förstår mitt egenvärde.  Jag lever hellre  ensam då.