Dammsugarkaraktär.

På väg mellan byarna i bil från medborgare till medborgare kom jag körandes igenom ett skogsparti. Jag hade fönster rutan nere. Jag skruvade ner volymen på radion och rullade långsamt fram på vägen. Grönskan är sagolik och det hördes ljud från fåglar i träden. Under tiden jag fångar ögonblicket kom jag på något. Det är detta jag kallar frihet. Frihet att jag är frisk och alert för att bidra till människors egna funktion i sin vardag. Under dagen av mitt arbete är det inte bara assistans till självhjälp för en funktionell vardag utan också en hjälpande hand för någon som förmodligen lämnar jordelivet inom en snar framtid. I perioder kan jag även assistera yngre människor inför döden då deras sista önskan är att få dö hemma. Det är ett bra land vi lever i där den förmånen erbjuds just för sådana insatser som hemtjänst i hemmet. Kontrasterna är varierande. Det kan även vara människor i min egna ålder med psykisk ohälsa där vi kan vara en hjälpande hand eller ett stöd i vardagen för att få leva sitt liv så genomsnittligt som möjligt. Vi vet aldrig vad vi har när vi öppnar dörren till medborgarna. Det går aldrig att ta något för givet. Den ena dagen är sällan den andra lik. Med detta arbete och vad jag har för roll åt andra gör mig ännu mera stolt över att vara nykter, Rastlösheten är överhängande och spelet ligger och gnager i kulisserna. Tänk om jag kunde vinna pengar så jag kan rensa bland skulderna? Men det är ingen idé att tänka så för det slutar allt som oftast med att jag förlorar. Inte bara förlusten av pengar men förlusten av min karaktär och ett nytt ekorrhjul av mer ångest. 

Vad det berör karaktär så är den ju inte på topp. Eller det beror på vad vi jämför med. Jag håller mig undan alkohol och spel men när det kommer till punsch rullar är jag genast svag. Mina ena chef har också detta handikapp vilket bidrar till många dammsugare på jobbet.  Det är ofta det bjuds på dessa delikata bakverk. Då brukar de serveras i flerpack. När jag kom in till min rast vid halv elva stod dem där på bordet och ropade på mig. Det gick nästan att höra dem ner till Medelhavet. Det blev ingen då. Jag vet att det blir inte en, det brukar bli så många tills att jag skäms för att våga ta fler. De där bakverken är inte serverade enbart åt mig liksom. Jag lyckades undkomma deras rop fram till tjugo minuter innan det var dags att sluta. Då fick jag anse mig besegrad. Då blev det först två. När jag sedan tittade ner i lådan igen efter en stund var där endast en kvar. Den sista brukar alltid bli liggande för ingen vågar ta den eller så måste de slänga lådan och då är det ju avslöjat att de är slut. Jag är inte den som är den. Jag tar den sista. Inte ska den stackaren behöva ligga kvar där ensam i den stora lådan som ändå är i vägen på bordet. Min beroende hjärna är i ständig kamp. Jag längtar tills det lugnat ner sig. Det gör det väl så småning om, det brukar det göra. Nu är det många faktorer som spelar in. Det är bara att härda. Har jag lyckats i tio månader utan alkohol så kommer jag snart ur det här med kraft och stolthet.