Självvald ensamhet.

Sista tiden har jag dragit mig tillbaka. Jag är inte intresserad av att umgås med folk. Jag var hos min syster och hennes familj i torsdags men annars har jag varit för mig själv. Tittat på serier, gjort mina ärenden till vårdcentralen, jobbat, lägger mina tarot kort. Jag vet inte hur många obesvarade meddelanden jag har på sociala medier, jag har ingen lust att svara. Riktigt trött på alla karlar som hör av sig för de tycker en är vacker. De förekommer mest på Tiktok. Jag provade med att ignorera men det hjälpte inte. Blockerings listan börjar bli lång även där. Jag måste var populär. Någon hade sökt upp mig på Instagram för att de sett mig på byn. Jag välkomnar en partner in i mitt liv men mina kriterier är svåra att hitta. Många vill bara en sak... Ni fattar. Andra skriver i tid och otid. Det är god morgon, godmiddag, gokväll och Vad gör du? Jag är inte intresserad av att redogöra vad jag gör. Hur stor är skillnaden när de frågade för en timme sedan? Dessutom drar jag öronen åt mig när den frågan kommer på tal hela tiden. Då ringer varningsklockorna. Svartsjuk? Kontrollerande? Det ska skrivas och sedan ringas. Har folk ingen fritid? Vad ska man prata om när man hörs av hela tiden? När där väl är någon jag är intresserad av då ska relations status heta "casual". Då får man redogörelser om livssituation och andra bortförklaringar till varför de inte vill ha något stadigt. Men det intima passar. Jag är inte intresserad längre. Förr var jag så lättlurad och gick med på det. Självkänslan var så låg att jag fick väl nöja mig med det eller inget.  

Det tas sådana friheter. Vad får folk att tro att jag är något att tas för givet? Hon ser trevlig ut. Vi skickar ett meddelande. Givetvis är jag smickrad men det blir för bra av det goda. 

Helgen som gått har jag arbetat dagtid. Morgonpigg är jag inte och det har jag konstaterat innan. Lördag morgon hörde jag klockan men söndag morgon vet jag inte vad som hänt. Min manuella väckarklocka ringde mig för att försäkra sig om att jag vaknat då jag inte svarat på hennes meddelande. Väldig tur det! Märkligt fenomen ändå. Jag hör inte min väckarklocka men jag hur telefonen vibrerar vid inkommande samtal, då jag alltid har min telefon på ljudlös frånsett alarm funktionen. Trots alarmerande brister i min morgon struktur så har jag varit i tid till jobbet. Inte prick på klockslaget utan en kvart innan för att vara ombytt och klar när passet börjar. 

Med det schema jag har på jobbet så kör jag över långa sträckor mellan medborgarna. Jag brukar lyssna till radio P4 då jag vill ha nyheter och trafikinformation. När jag var barn brukade jag vakna till ring så spelar vi och svensktoppen. Mamma brukade vara uppe tidigt och detta gick på radion varje helg. I helgen har jag drabbats av nostalgi. Jag körde runt mellan besöken och funderade på hur barndomen såg ut innan min mamma blev som sjukast. Där fanns en tid när var jag liten innan mammas demoner började hägra. Mamma var fadder till en flicka i Filipinerna. Av de pengar vi bidrog med kunde hon köpa skolmaterial med mera. Vi fick foton på henne och mamma presenterade henne som en familjemedlem. Mamma var fackligt aktiv och även med i kommunfullmäktige en tid. Hon arbeta ideellt med att besöka flyktingar som kommit till Sverige. En tid jag minns var slutet på 80- talet. Vi var ofta i GA kyrka och besökte människorna där som kommit från kriget i Irak. Hela livet har jag lärt mig hur viktigt det är att ta hand om varandra oavsett bakgrund. Jag har fått lära mig att acceptera människor för vad det är. Jag kunde komma hem till mamma och vara så arg över att någon betet sig illa. Mamma brukade svara; Men Linnéa, hen kan ju inte hjälpa att hen är dum i huvudet. Mamma presenterad ämnet precis som att det skulle kunna vara en funktionsnedsättning. Jag brukar inte tänka att folk är dumma i huvudet men att ta folk för vad dem är så blir det lättare. Jag kan inte ändra på andra. Jag kan bara själv påverka mitt eget bemötande och tillvägagångssätt  till hur jag ska få en bra kommunikation och dialog. Där finns människor jag inte behöver i mitt liv men livet består av så många konstellationer av sammansättning människor där jag faktiskt måste umgås med folk jag kanske inte valt till mina vänner. Jag väljer också att lägga fokus på det positiva då det ger mig mer energi än att vara irriterad och bitter. Många år av livet har passerat där jag tillåtit bitterheten äta upp mig inifrån. Den inre energin speglar trots allt hur jag är som medmänniska. Sammanfattnings vis är jag en glad skit.