Utrotningshotad art.

Igår tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Igen...Kråkorna sjunger vidare och jag känner mig igentäppt med någon andningsfrekvens lägre i andningsorganet. Det blev en tur till apoteket för hostmedicin och nässpray med kortison. Nu hoppas jag det ska släppa. Tipset på hostmedicin hade nog sköterskan gett till fler då det fanns endast en paket kvar på hyllan som jag tog. Detta virus ska bli utrotningshotat och total preskriberat från min kropp. Kontraktet har löpt ut  och ytterligare inackordering erbjuds ej!

Sova har jag inte haft problem med, jag har sovit massor. Med viss rädsla om att nätterna ska bli sömnlösa har jag ändå lagt mig vid nio draget och sovit som prinsessan på ärten utan ärta. Det känns underbart att få vila ut. Tidiga kvällar har jag startat tv:n och avhandlat romantiska julfilmer jag tappat räkning om. Jag undviker dessutom att utsätta hjärnan för analyser och onödigt grubbel. Hur undviker jag detta? Inga dokumentärer eller poddar om världskris och världssvält. Det får någon annan ta hand om. Mitt grubbel.... Mitt grubbel består av dåligt samvete om min icke existens på mitt arbete. Detta fick jag och min terapeut avhandlat under vårt förra telefonmöte. Terapeuten upplyste mig om att jag varit mer eller mindre sjuk de senaste veckorna. Hade jag bara lyssnat till min kropp från början istället för att älta allt jag tror andra tänker om mig hade jag möjligen inte behövt hamna i detta läge. Efter 14 månader av nykterhet är det rätt orimligt för mig att ta till vinet. Ändå tror jag att jag måste försvara min nykterhet. Jag upplystes även om det faktum att jag ger så mycket av mig själv att det finns inget utrymme kvar att ge mig själv någon egenvård. Jag måste hitta balansen en gång för alla. Det drabbar inte bara mig det drabbar andra med. Dock är näst intill hela Sveriges befolkning under attack av detta virus. 

Det är dags för mig att börja prioritera annorlunda. Både mentalt och praktiskt. Hur många gånger har jag inte skrivit om detta?! Som min chef och coach i vardagen säger; Bara gör. Första gången är lite osäkert innan en vet hur allt går till rent praktiskt men det blir lättare. Som den där hjärt och lungräddnings kursen jag blivit påmind om per mail i evigheter som jag till slut tog tag i. Jag blev lite sen och jag tog mig tid för den teoretiska biten av kursen. Men nu är det gjort och jag är så nöjd med mig själv. Känslan av att logga in i systemet och se alla avhandlade kurser. Ju fler jag gjort desto roligare är det. Kunskapen blir enorm dessutom. Vårt intranät av digitala utbildningar är ett bibliotek så stort. Det finns allt och lite till. Det är vi bortskämda med. Det pratas ofta om hur hemtjänsten inte har tid och hur vi styrs av minut schema och vice versa. Detta är ett dilemma av ekonomi och ledarskap. Nu har det varit mycket för kollegorna på plats då vi varit många sjuka men för övrigt arbetar jag i en kommun goda förutsättningar.  Det gör skillnad med vad för typ av ledarskap som används på arbetsplatsen. Det blir också vad vi själva gör det till. Jag vill verkligen inte förringa dessa hårt arbetande undersköterskor som kämpar med tidsplanering och antalet kollegor på plats. För att inte nämna de kollegor som borde vara där men inte existerar på grund av dålig ekonomi för att anställa fler. 

Jag kan börja dagen och tycka att mitt schema skulle behöva en helikopter men vi får inte glömma av varandra. Vi är ett team och till slutet av passet sammanstrålar vi hjälper varandra. Det är ett hektiskt arbete med många som behöver assistans i vardagen. Här och nu kan vi bara göra så gott vi kan. Låter lätt för mig som ligger hemma sjuk. Men till helheten. 

Nog om mitt arbete. Nu var jag där igen. Lägga mer fokus på min egenvård  var det jag skulle göra. 

Jag märker mer och mer hur jag går och jämför mig med andra och ser ner på mig själv. Det behöver jag inte göra. Den resan jag gjort genom livet hitintills den har inte varit lätt. Jag har haft mycket lycka med, massvis av lycka. 

Det är hög tid för programvaruuppdatering. Nu kör vi! Mot framtiden!