Helan och halvan.

Japp! Jag lever! Bloggen blir mindre prioriterad när Netflix släpper bra grejer. Igår släpptes serien Monster. Jag är den klassiska singel typen runt 40 landskamper som sitter bitter över mitt singelliv när jag i själva verket håller mig inne och tittar på seriemördare på löpande band. Ibland blir det lite avslappnat med enklare serier så som Forever på Netflix. Tonårsliv med en kille som har adhd och kämpar med skola, föräldrar, flickvän och allt annat bestyr som drabbar en högkänslig kille i puberteten.  Jag har även avhandlat Black Beauty. Underbar serie med massa intriger. Mycket av det är hur livet kan se ut för rika människor och hur pengarna flödar till höger och vänster. De lyckas snurra till det så mycket att det påminner mer om parodi. Första säsongen är bra, den andra blir bättre. Jösses vad de lyckas sätta sig i skiten. 

Möjligen är dessa serier min flykt från mig själv. Min terapi biter hårt och sätter igång alla möjliga minnen från barndomen. Jag kan tydligt se mönster från barndomen hur det påverkar sådana basala saker som disk hantering på jobbet. Dock har denna berömda disk blivit en ny metafor i livet kring mitt sinne av analys och utveckling. Jag är den typen som peppar och skrattar mig igenom disk hantering men sista tiden har varit svårt. Plötsligt märker jag hur jag undviker arbetslokalerna och håller mig hellre ute rullandes i bilen. Möjligen en liten sväng in för påfyllning av vatten och toalettbestyr. Sista tiden  har det varit ganska mycket på jobbet. Kan tänka mig att ingen orkar med detaljer som disk med mera. Dock har livet lärt mig att jag plockar undan efter mig när jag ätit färdigt. Inte alla har dessa fördelar med sådan uppfostran att de istället blivit curlade genom livet. Möjligen en och annan fruga som sitter med samma frågeställning som jag. Men som sagt, en metafor. Det är inte bara disk. Det har varit en tid då vi inte fått det där lilla extra. Det är hävt nu. Chefen sitter med sina högar av Gille kakor på kontoret. Väl synligt dessutom. Mycket klokt tycker jag. Det blir en känsla av glädje och extra motivation när en sneglar in och ser dessa lådor. Dock inga dammsugare till min stora besvikelse:)

Min terapi gör skillnad. Jag inser att jag behöver inte utsätta mig för miljöer som påverkar mig negativt. Jag gör ett extra ärende såsom pumpa däck på en bil eller fel anmäla fordon genom mailen som jag använder i arbetstelefonen. Jag avlöser någon kollega så deras nästa besök hos gemensam nämnare kan bli kortare om jag ser de har mycket på schemat. Jag tänker att om jag gör det lila extra så kanske de kommer in tidigare till lokalerna för att snygga till på kontoret och se över trivseln i personal rummet. Annars gör jag det själv men fy vad det börjar bli tråkigt. Jag må vara en född trivsel assistent med sinne för min och andras trivsel men jag vill inte bli tagen för givet. 

När jag växte upp blev trivsel miljön ett sådant problem att det kunde likställas misär i fåtalet situationer. Jag brukade stå med dammsugaren i givakt. Det var min special kompetens på hemmaplan. Min pappa kom hem en gång och märkte det var fel på dammsugaren och hjälpte mig direkt han kom innanför dörren. Sedan blev han utskälld av mamma för hon fick bristande uppmärksamhet. Hennes brister som förälder var hon mästare på att lägga på andra. Hennes alla brister kunde hon kartlägga själv genom att placera de på andra. Vid dessa tillfällen skulle en spegel varit bra till hands så hon kunde ge informationen direkt istället för indirekt.

Sista tiden tycker jag livet har saknat syfte. Jag försöker verkligen måste jag erkänna. Igår satte jag mig i Lunds Domkyrka och spekulerade över de medeltida nyanser av uppbyggnad. Denna byggnad är magnifik! Den är enorm.

Som barn var jag där och tyckte det var det största spektakel jag sett i hela mitt liv. Nu är den inte lika stor. Igår när jag var där såg jag en grupp med barn som var där på studiebesök. Super gulligt! De satt i sin halv cirkel och lyssnade flitigt på vad som informerades. De räckte upp handen när de skulle fråga nått. Det var en frid för själen att se dessa kunskaps hungriga barn. 

Jag saknar mina egna barn. När jag umgåtts med dem sista tiden har jag funnit en annan typ av kärlek jag haft inom mig men den har inte funnits centralt då mitt missbruk hägrat. Jag känner mig hel i deras sällskap och halv utan dem. De är stora nu, jag kan inte reparera eller göra något ogjort men vi har ändå lyckats hålla bra relation genom våra kriser frånsett dotterns paus på  ett halvår som visade sig bli bra och lärorikt med många insikter från mitt håll. Vi bygger historia för varje sekund som går och skapar framtid i för varje sekund som väntar. Den acceptansen är svår. Det är delvis den som får mig att tappa syfte. Min terapeut frågade mig om livets mening när vi kom till ämnet. Hon konstaterade rakt och ärligt. Du verkar inte ha någon vidare livsglädje. Vill du leva? Mitt svar; Jag lever för livet skulle bli outhärdligt för många om jag skulle lämna hastigt och brutalt. Men ärligt talat, livet är inget jag måste ha. Det hade varit lämpligare att ge mig obotlig sjukdom istället för alla dessa som krigar för sin överlevnad. 

I grund och botten är det här min disk metafor födds ifrån.