Tonårsminnen.

Tacka dess övre makter att denna veckan äntligen gått till historien. Idag har jag varit ledig. Dagen till ära spenderades i vågrätt läge fram till 14 tiden. Tröttheten var total. Under dagen har jag lagat mat och förberett matlådor. Jag har inte vari speciellt förtjust i matlagning och är det inte nu heller. Men jag har förstått att äter jag frukost och ett lagat mål mat om dagen blir jag mindre sötsugen. Det bästa med att vara utan pengar är att jag inte kan köpa något onyttigt. Denna månad kommer bli fattigare än vanligt så pappa hjälper mig med inköp av mat och det nödvändigaste. Då kan jag definitivt inte köpa något extra. Jag försöker arbeta lite övertid men behöver vara lyhörd. Jag vet med mig från förr att jag kunde jobba massor sedan satt jag som en fläck på väggen. Skillnaden nu är att jag trivs med jobbet och livet. 

Under en av mina bilfärder till och från jobbet kom jag och tänka på min tid på behandlingshem i tonåren. Jag har för nått år sedan återupptagit kontakten med en av mina med boende där. Det var då en hemsk tid i mitt liv tyckte jag men ser tillbaka på det som något det fanns behov av där och då. Där fick jag bo för att utreda hur och vida jag skulle flytta hem eller till något annat alternativ. Alternativet blev familjehem och det är jag mycket tacksam för idag. Det var en fin tid i familjehemmet. Jag fick följa med dem på resor och annat. Jag blev verkligen välkomnad som en familjemedlem och är det fortfarande. En resa vi gjorde tillsammans och som jag verkligen bevarar varmt i minnet var resan till USA, Florida.  Det var en fantastisk upplevelse. Vi var på Disney world, Sea world, Universal studios, John F Kennedy space center, Clearwater beach och många fler ställen. 

Åter till behandlingshemmet. Jag och min vän bodde vägg i vägg med varandra och våra fönster var precis bredvid varandra. Min vän brukade klättra in genom fönstret efter klockan 22 för då skulle det vara tyst. Där kunde vi sitta och prata i timmar. Vi var tonåringar och jag visste mindre om vad man kunde prata om och inte. Min vän blev belastad med mycket. En stark individ var det och är än idag. En natt var det en annan med boende som tog sig en promenad på taket. Det slog slint totalt för den stackaren den kvällen. Tanken var att hen skulle ta livet av sig genom att hoppa från taket. Dock var det en större villa så skadorna hade inte blivit så katastrofala. En behandlingsassistent tröttnade på hen och tyckte hen kunde hoppa så kunde assistenten gå för att öppna dörren till hen. Då tyckte jag inte det var så kul med en granne på taket men idag när en tänker tillbaka är det smått komiskt. Samma behandlings assistent satt med mitt huvud i knäet en kväll och klappade mig på huvudet i vad som kändes som flera timmar. Jag grät hejdlöst och var helt förtvivlad. En annan behandlings assistens var min kontaktman. Han var så snygg tyckte jag. En vältränad man med en prilla General innanför läppen nästan jämnt. Han var härlig. När det var min marlagningsdag och han skulle vara med för att stötta mig brukade han gå med ett förkläde på sig men gjorde allt annat än hjälpte mig praktiskt. Han var ett bra moraliskt stöd för han visste att jag kunde själv. Han landade ofta i soffan med förklädet på för att se nyheterna. En härlig tid nu när en ser det i bak spegeln. Jag fann mig få ett större intresse av min kontaktman. Som tonåring i puberteten kan ju sånt upplevas nästan traumatiskt. Nu är jag 43 år och kan hantera känslor på ett annat sätt. Men det har tagit sin tid. Ofta när jag mött en man som jag sett upp till har jag haft svårt att hålla ordning på alla känslor. Det har ofta blivit att jag trott mig själv bli förälskad i personen i fråga. Efter detta år som gått har jag inventerat och lärt känna mitt känsloflöde på ett sätt som jag aldrig trodde jag  skulle bli kvitt. Min aha upplevelse blev när jag förstod hur jag fungerade och kunde istället till en man faktiskt berätta för honom hur mycket jag ser upp till honom och hur han vägleder mig i min vardag. Han är för mig en coach jag gärna går till när tankarna inte vet åt vilket håll de ska. 

Det var en tid sedan jag samlade mig mod för att berätta för en annan man om mina känslor. Förr har jag bara vågat berätta om mina känslor och annat på fyllan. De känslorna var solklara men inte på rätt plats för rätt tillfälle i livet.  De underbara med mitt sinne nu är att jag går inte och grubblar över obesvarade känslor. Jag landar istället i mitt mod att faktiskt våga berätta. För mig blev det sista mötet med denna man. Jag bestämde mig för att vår tid var förbi och  jag hade en verktygslåda för fortsatt utveckling på egen hand. Om något är meningen som kommer det åter på ett eller annat sätt. 

Med den typen av trauma jag upplevt kanske det inte är så konstigt att känslorna blir svår kontrollerade. Det bästa nu är att jag faller inte för kleti och pleti längre. Jag är väldigt mån om mitt liv och hur jag vill bli behandlad. Jag är dessutom kräsen har jag märkt. Det känns dessutom besvärligt att ge sig in i dejting svängen. Mitt liv är ju inte enkelt. Redogöra om det har bara blivit krångligt och tråkigt. Jag trivs rätt bra här i min lilla etta, jag skulle bara behöva något större än ett frysfack i kylen.