Livets ironi.

För en person som fullständigt byggt upp sitt liv efter sin roll som undersköterska i det dagliga livet så börjar det kännas tröstlöst att inte kunna arbeta. Jag har gjort mina övningar som anpassat efter mitt diskbråck men fick veta att jag ska ta det lugnare och ha mer tålamod. Jag som länge ältat att jag borde leva mer hälsosamt fick en riktig väckarklocka när kroppen säger ifrån fysiskt. Men jag slår inte dövörat till. I en vecka har jag lyckats äta hälsosamt och gjort någon fysisk aktivitet som bidrag till bättre hälsa och en bättre nacke. Det går upp och ner hur det känns i nacken. Det berömda ordet lagom är åter svårt att hitta på kartan. När jag går dagarna igenom och funderar och grubblar som för övrigt är min specialitet, så börjar jag fundera över om livet försöker säga mig nått. Ni vet det kända ordet ; Ödet. Så blir det djupare och jag hamnar i tankemönster som syfte, uppgift, leva, varför? Inte som att jag önskar mig livlös men varför blir det så här? En ateist hade sagt; skit i det det är som det är. Jag som tror på det mer andliga tänker mycket kring karma. Jag fortsätter min resa på den ödmjuka vägen och finner mig i att det ger mig styrka i slutänden. Men tycker faktiskt att livet är lite orättvist nu. Finns alltid någon som har det värre får jag trösta mig med. Livet är fint ändå. Min vårdcentral är fantastiska. De ser min nergång i humöret och fångar mig under sina vingar. Det är mycket på gång. De gör så mycket bakom kulisserna, det gör mig så tacksam. 

Vad det berör min fysiska hälsa frånsett en ryggrad som protesterar, så har jag som sagt kommit igång med bättre tänk kring kost och aktivitet. Det är en ljusglimt som jag ser som en ny resa till mindre smärta och bättre förutsättningar kring min akrobatiska framtid. För så som det känns nu när jag ska ta på mig skorna så liknar jag mer en rullande flodhäst på grunt vatten. För att inte nämna den nära döden liknade upplevelse när jag kippar efter andan när jag får upp pulsen. Jag är ju också född som människa har jag insett då jag mer liknar en hamstrande ekorre som lagrar för vintern. För att inte nämna björnars existens när de laddar för vinterdvala. Ja du milde tid! Beroende hjärnan har gjort sig påmint under min sjukskrivning då jag ätit allt för mycket godsaker för att sätta lite spänning på belöningssystemet. Jag har hittat frukt disken på Ica. Där finns så mycket mer färggladare alternativ till glass och kanelbullar. Jordgubbar, vindruvor, äpplen, clementiner och bananer i mängder. Dock har vi inflation i landet så en shoppingtur påminner mer om överlagt rån. Som sagt, det finns alltid de som har det värre. Några kilo lättare är jag redan och jag har samma mindset som vid alkohol avslut. En dag i taget. Jag ska må bra. Tanken är ju inte att bli supermodell. Ni vet skönheten kommer inifrån. Ja, nu brukar mina bröst komma i vägen innan den upptäckten görs. Skämt åsido. Jag är fin som jag är. Det viktigaste är ju ändå vad jag känner och tycker om mig själv. Det är ju den resan som verkligen spelar roll. Jag är för övrigt mycket stolt med den resan hittills.