Jag får var stolt över att jag kämpat länge och väl med diverse sjukdomar och symptom. Den underliggande beroende sjukdomen gör sig påmind vid andra nedslag av defekter. Igår gick jag tillbaka till mitt arbete i tron om att det kommer gå över snart. Men så fel det blev. Det blev värre och värre och alla mina försök till bättring är fortfarande i start position. Jag har som bekant haft problem med en axel och beprövat många möjligheter till bättring. Massage, fysioterapi, bambu massage, naprapat och akupunktur. Efter gårdagens arbetspass kom jag hem och fullständigt besegrad av smärta. Så till den milda grad att jag var beredd att åka till psykakuten då jag till och med brast om livsglädje. Lockelsen till alla mina missbruk var i stort fokus och jag är idag innerligt tacksam för mitt upparbetade skyddsnät. Till kvällen kom min pappa och stöttade mig. I morse gick jag upp och gjorde mig redo för dagen, åkte iväg men kom halvväggs till jobbet för att sjukskriva mig. Jag får kontakt med min vårdcentral som ber om att få återkomma då sjuksköterskan ville diskutera läget med de kontakter jag har där innan de beslutar om vidare åtgärd. Sjuksköterskan ringer upp och ger mig en läkartid. När jag kommer till vårdcentralen får jag prata ned en skicklig läkare som sjukskriver mig utifrån diagnos och undersökning. Jag behöver inte ens be om sjukskrivning. Dock förstår jag med tanke på diagnosen varför den var lätt bedömd. Jag har fått diskbråck i halskotpelaren. Återigen är jag trygg i det faktum att jag kan generaliseras. Generaliseras utifrån att många undersköterskor i min ålder drabbas. Jag var lika tacksam över att bli generaliserad i min beroende sjukdom då jag förstod att jag var långt ifrån ensam med mina missbruk. Jag får fortsätta min sjukgymnastik med andra värktabletter jag fick utskrivet. Inget Benzo och inget morfin. Läkaren sa direkt att morfin inte kommer hjälpa och jag svarade med att jag inte vill ha sådana preparat. Jag behöver inte fler beroende framkallande medel i mitt liv. Jag blev lättad till sjukskrivning då jag fick för mig att ingen tror på mig ändå. Slitna undersköterskor är vi tyvärr många i samhället. Jag menar inte att nervärdera min titel men ofta är frågan var man har ont och vad jobbar du med, sedan är man en av många i hjulet. Jag som älskar mitt jobb känner sorg i att vara hemma för smärta. Där är så många jag hjälper med smärta att jag känner mig som en gnällspik. Men tro mig. Jag visste inte för mitt liv att det skulle göra så ont som jag har och haft det. Det känns bättre när jag slipper arbeta med armarna och istället arbetar med kroppen. Hur många gånger har jag inte tänkt på detta i mitt arbete för att skona ryggen. Men hur i hela friden får man diskbråck i nacken!? Tankarna rusar. Hur kommer detta läka? Kommer det läka? Är det återkommande ? Ska jag skola om mig? Jag som äntligen landat i min vardag efter min återhämtning av missbruk. Lite orättvist känns det. Men vilken tur jag inte sitter kvar i missbruket. Ha allt detta samtidigt hade varit svårt men också svårbehandlat.
Nu har snart April månad sprungit förbi och första Maj är att invänta. Upp till kamp!!!
Lägg till kommentar
Kommentarer